Jag är en fruktansvärd människa. En usel och otacksam varelse som inte vet och förmår att visa glädje och ödmjukhet inför livets storhet och mirakel. En ogin navelskådare som allt för sällan lyfter sin dimmiga blick och därför inte ser hur även små myrsteg kan föra den största av utvecklingar framåt.

Jag är otacksam för det lilla.

Signe kan dricka lite vatten. Hon kan inte suga i sig det men biter i pipen på en pipmugg så att lite vatten sipprar ut i munnen på henne. Det kommer inga mängder, men över en dag kanske vi lyckas få i henne en deciliter. Andra vätskor än vatten ratas, men kombinationen ”två väte, en syre” verkar hon uppskatta. Även lite mat kan slinka ner. Lite tjock yoghurt, gröt eller fruktpuré. Ett par teskedar kan vi nog få i henne och det är inte varje gång hon kräks upp det.

Det är bra, det är roligt, men inte SÅ roligt. Jag gör inte vågen. Jag hjular inte heller. Jag skuttar inte upp och ner med ögonen fyllda av glädjetårar. Jag drar inga suckar av lättnad och utbrister inget ”äntligen”. Istället blir jag trött av vänliga, hurtfriska kommentarer som ”Åh men så roligt! Det är ju fantastiskt. Ja det är ju en början. Verkligen jätteroligt!”

Är det det? Är det jätteroligt att Signe äter två teskedar mat och dricker en deciliter vatten per dygn? Varför känns det inte så då? Varför känns det istället som att två teskedar mat och en deciliter vatten är ungefär så långt bort man kan komma från ett fullvärdigt matintag och att resan, om den ska fortsätta i det här tempot, kommer att pågå i en evighet?

Visst, vi har kommit över en gräns och det är jag glad för. Tiden av total matvägran kanske är över men jag måste ändå vara så tråkig att jag framhärdar i att det är en klen tröst. Vilken annan förälder skulle visa ohämmad glädje över att timmar av trugande inte ger mer utdelning?

Man glömmer lätt att Signe faktiskt har ätit en del i sitt korta liv. Innan hon fick knappen kunde hon äta upp till 65 milliliter på flaska. Visst, snittintaget låg väl bara på 20 milliliter, men hon kunde suga och svälja som vilket barn som helst, även om hon av någon besynnerlig anledning slutade äta långt innan hon blev mätt. När knappen kom och hon kunde förlita sig på den för sin försörjning så avtog matintaget via munnen successivt och så småningom slutade det helt. Munnen var stängd som infart men vidöppen som utfart kan man säga.

Femtusen liter kräks senare står vi nu här och den euforiska glädjen över druckna vattendroppar vill bara inte infinna sig. För det får jag förmodligen brinna i helvetet.

 

Karin

8 juni 2011 08:37

Du är människa, inte en robot. Man kan inte bara vara glad åt allt utan även vältra sig i helvetet också. Det är väl det som gör att man får lite distans och får skjuta det ifrån sig ibland.

Du är så stark som kan erkänna hur du känner och sätta orden på det här.

Skickar inga hejrop idag - men diggar dig starkt!

Styrkekram från Karin

http://handins.blogspot.com

 

Diana

8 juni 2011 10:17

Åh jag tycker du är en fantastisk mamma och jag tycker att du är otroligt stark. Har läst bloggen länge och du ger insperation och du ger värme till andra <3

Kram
Diana

http://dianahansson.blogspot.com

 

sandra

8 juni 2011 17:35

Håller med Karins inlägg!
Kram

 

Anna

8 juni 2011 20:23

Det är så svårt det där.... för samtidigt som man vill att folk ska förstå vilket framsteg det är att ungen faktiskt äter så vill man också att de ska förstå att det faktiskt inte alls är tillräckligt. Så man (jag) vill ha både hejarrop men också "men herreminje, hon äter ju alldeles för lite!" så att jag vet att de fattar att det inte är tillräckligt.
Jag fattar att Signe inte äter på långa vägar tillräckligt. Jag fattar det, verkligen. Och jag fattar att det är ett stort framsteg att äta, efter ett gigantiskt bakåtkliv (att hon slutade äta)... och jag känner igen de komplexa känslorna att aldrig vara nöjd. Tyvärr. Så heja, heja - kämpa på... eh... KRAM i af

http://fridafilur.blogspot.com

Lina

8 juni 2011 21:20

Jag vet att du vet Anna och det känns bra. Heja oss!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...