Behöver jag ens säga att det var tungt att åka tillbaka till sjukhuset efter att ha varit hemma tillsammans? Tungt för att jag inte ville åka och tungt för att det blivit så uppenbart för mig att det kommer att dröja tills vi är hemma på riktigt.

Signe ville nästan inte äta något alls på egen hand. Hon fick ingen ro och nöjde sig nästan bara med sondmatning. Dessutom bajsade hon inte på hela dagen och bajs och barn går som alla föräldrar vet hand i hand, är A och O och ler och långhalm. Men… när vi kom tillbaka till sjukhuset på kvällen och jag satt mig till rätta i den tröstlöst blå fåtöljen, då hände det grejer.

Brak där bak och sedan äta som aldrig förr.

Signe slog personligt rekord, både vad gäller hur långt upp på ryggen hon kan bajsa och hur stor mängd bröstmjölk hon kan få i sig för egen maskin. Det kändes nästan som ett hån. Någonstans hade jag liksom föreställs mig att allt skulle lösa sig bara vi kom hem. Bara den lilla skruttungen fick se hur trivsam vi har det, hur glada vi är att ha henne hemma och vilken stolt storebror hon har så skulle hon sluta upp med mattramsandet och bara börja äta. Men icke! Istället var det som om budskapet hon ville ge mig när vi kom tillbaka till sjukhuset var: ”Härligt mamma! Här stannar vi. Här är det lugnt och skönt, alla går i likriktad klädsel och var och varannan luktar sprit, precis som sig bör. Mycket bättre än det där andra stället där det fanns levande växter, frisk luft och folk hade den dåliga smaken att inte prata med dämpade röster. Så klart att man varken vill äta eller skita där.”

Så nu är vi här igen. Dag som natt och tröstlösheten känns så monumental att jag har svårt att hitta rätt i valet mellan att skratta eller att gråta åt hela skiten.

Hur som helst så växer hon och frodas, den lilla envetna. Idag försökte jag sätta på henne den body som var hennes första klädesplagg i friheten utanför kuvösen. Till min förvåning så gick den inte om henne. Hon hade vuxit ur den på både längd och bredd. Plagget som varit så stort och fått vikas upp inte bara ett utan två varv i ärmarna satt nu som ett korvskinn och gick inte ens att knäppa i grenen. Så där ja! En tjock och präktig liten unge på dryga 2600 gram – det har blivit mer av henne att älska och mer att vara stolt över.