Idag fyller jag år. Inget märkvärdigt i sig kanske, det gör ju de flesta en gång per år, det som gör det fantastiskt är den present jag fick – en promenad ute i friska luften tillsammans med Fredric och Signe. Det är utan jämförelse den finaste gåva jag någonsin fått på min födelsedag.

Vi badade vår lilla docka, tog på henne nya fina kläder, en liten mössa och rosa små sockar. Hela hon blev föresten en dröm i rosa och vitt, en karamell så söt som socker. Barnvagnen lastades med syrgastub och övervakningsskärm för att kunna följa syresättning och puls. Lilla S kopplades upp till all apparatur, bäddades ner i nytvättade lakan och så gav vi oss i väg. Jag tror att våra leenden räckte från mitt högra öra till Fredrics vänstra och sedan tillbaka igen när vi vandrade ut från avdelningen.  

Promenaden blev inte särskilt lång, men det spelade ingen roll. Vad vi fick var ett kvitto, en bekräftelse på att vi kommit lång väg på vår resa. Än har vi inte vandrat klart, flera veckor ligger framför än, men vi kommer att få allt större handlingsfrihet. Vi kommer att kunna gå ut från avdelningen in till vårt föräldrarum och ut på promenader. Vi får tid för oss själva, utan personal tätt inpå oss. Med mer sådan tid blir förhoppningsvis sjukhusvistelsen mer dräglig och mindre kvävande. Det tror vi på. Hurra, hurra, hurra, hurra!