Jag har min dotter i en plastficka. Hon ligger i min väska, redo att visas upp för den som är intresserad. I plastfickan ligger ett foto på Signe, ett avtryck från hennes lilla fot, en prematurnapp och en blöja, storlek XXXS. Det är allt jag har att visa. Den äkta varan ligger i en kuvös på en vårdavdelning dit endast föräldrar, syskon och sjukhuspersonal har tillträde. Igår fick mina föräldrar, Signes mormor och morfar, på nåder komma in och titta på henne under en kort stund. Med tanke på att vårdtiden kommer att blir så extremt lång tyckte läkare och sköterskor att det var rimligt att någon mer än jag och Fredric fick se henne. Det blir så otroligt märkligt att inte kunna dela upplevelsen av henne med några andra än med varandra.

Mamma och pappa fick komma in när Signe låg ute hos mig och de var sedan med när vi lyfte in henne i kuvösen igen, bytte blöja och bäddade om henne. Det var inte lång tid de fick se henne, en kvart kanske, och även de ynka minuterna kändes stulna på något sätt. Vi var tillsagda att försöka hålla låg profil eftersom besöket var ett undantag från reglerna. ”Det fungerar inte om alla…” Jag förstår tanken med att minimera antalet personer som rör sig på avdelningen. Ju färre som kommer i kontakt med barnen desto mindre risk för smitta. Det är ingen svår logik, men det gör ändå inte vår situation enklare. Det känns så futtigt att bara berätta om henne, att visa en bild, en napp, ett fotavtryck och en blöja. Jag vill så klart visa upp henne, kanske inte för hela världen, men i alla fall för de närmaste. Jag vill att de ska få se hur fin hon är, känna hur mjuk hon är, le åt hur små ljusa fjun bildar en virvel, en Vintergata, mellan hennes skulderblad. När hon väl blir tillgänglig för världen utanför sjukhuset kommer hon att ha dubblerat sin vikt, kommer då några andra än vi att förstå hur hon såg ut när hon först kom till oss?

Kanske håller jag på att bli övermodig. Jag önskar mig lyx när jag bara borde vara glad att mitt barn lever och mår bra. Tids nog så kommer hon att lämna plastfickan för att i egen hög person charma skiten ur alla och en var.

 

Pappa

9 juli 2010 08:37

Vi som hade förmånen att få se verkligheten bortom plastfickan har svårt att greppa hur något sådant litet kan existera. En underbar liten mänsklig varelse som har bestämt sig för att för världen bli mer än en plastficka. Att ha fått se hennes lilla kropp gör det lättare att greppa och förstå att vi nu är mormor och morfar till ytterligare ett underbart litet barn!

 

Rebecka

9 juli 2010 11:59

Hej Lina, Mkt tacksam att vi fick hälsa på dig, Fredric, och Alvin. Att ni är stolta över Signe, även om hon inte kan visas upp och hållas ännu, är uppenbart. Alla förstår att vad som gäller är att hjälpa Signe bli stark och stabil. Allt annat får vänta. Alla andra får vänta. Vi får träffa det lilla charmtrollet tids nog. Under tiden är vi tacksamma för blogg med information, beskrivning av Signe, känslor, och foton. Att få se den pyttelilla blöjan var också spännande... Ni är en stark familj; det kommer att ordna sig. Kram R

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...