Så var jag hemma igen, efter 33 timmar på sjukhuset, varav sju tillbringades med Signe på bröstet. Fina grejer det och lite svåra eftersom jag blir helt fast. Alla slangar och sladdar gör att man omöjligt kan röra sig och det gäller med andra ord att vara förberedd innan man sätter sig. Toabesök måste vara avklarade, min mat måste vara intagen och Signes måste vara uttagen. Dessutom måste jag ladda upp med något ät- och drickbart inom räckhåll från den ställbara fåtölj jag ska tillbringa tiden i. Allt mjölkproducerande gör mig galet hungrig. Jag är som en bottenlös brunn att stoppa mat, godis, glass och dricka i, vilket rimmar illa med det faktum att jag nästan inte har någon tid för att äta. Idag fick jag slinka in på apoteket och köpa måltidsersättningar i form av små bars med chokladsmak. Två bitar ska visst motsvara ett fullvärdigt mål mat. Känns lite märkligt att tugga i sig två godisbitar och säga att man ätit middag, men i nuläget så får det fungera som en nödlösning.

Hon fortsätter att hålla måttet, vår lilla flicka, och nu börjar vi kunna lämna sjukhuset utan att känna allt för stor oro. Personalen känns trygg, Signe känns trygg och då känner vi oss trygga. Jag ringer alltid och kollar läget innan jag lägger mig och när jag gått upp på morgonen. Hittills har beskeden varit desamma vid alla samtal. ”Det går så bra så. Hon är stabil.” Det känns fantastiskt, men det är ändå inte tillräckligt för att jag helt ska våga slappna av. Hon är ändå så skör. Livet är så skört. En liten infektion och situationen kan se helt annorlunda ut. Men, som sagt; lev i nuet! Var glad åt din flicka! Och det är jag…

Häromdagen när vi var på väg ut från avdelningen för att åka hem så hörde vi bakom oss att det var ett annat föräldrapar som också skulle bege sig. De sa hej då till sköterskorna som svarade ”Ja ha, så ni åker hem nu. Hej då på er.” Pappan svarade att, ja, de skulle åka nu. De skulle hämta sin son på dagis. Jag log lite för mig själv och tänkte att vi i alla fall inte var ensamma om att känna något slags krav på att rättfärdiga vår avfärd. ”Ja, jag lämnar mitt ena barn, men jag åker till mitt andra. Jag är ingen dålig förälder. Jag har skäl att lämna.” För hur är man en bra förälder till ett nyfött barn som ligger på sjukhus 24 timmar om dygnet? Att vara en bra förälder, en mamma i mitt fall, till ett nyfött barn som man fått med sig hem och har fullt ansvar för känns inte så komplicerat. Man tillbringar alla dyngets timmar tillsammans och gör så gott man kan när det gäller att tolka den nya lilla bekantskapens tecken och budskap. ”Är det mat hon vill ha eller är hon trött? Har hon ont i magen eller vill hon bara ha lite närhet?” Man tolkar och levererar det man tror efterfrågas. Ibland lyckas det bra, ibland mindre bra, men man gör i alla fall så gott man kan. Mer kan väl ingen kräva. Mor och barn lever den första tiden i någon slags symbios och lär långsamt känna varandra, timme efter timme, dygnet runt. Inte mycket att fundera över, varken för den som är förälder eller för omgivningen. Mor och barn hänger ihop – end of story. Men hur blir det då med ett barn som Signe? Sitter en god mor vakt vid kuvösen timme ut och timme in dygnet runt? Får man lämna sitt barn och lita på att landstingsanställd personal kan sörja för hennes väl och ve den tid man är frånvarande? Och om man nu lämnar henne får man ha roligt då? Får man skratta och tänka på annat eller bör tankarna alltid vara fästa vid den lilla kroppen som ligger kvar ensam i en kuvös, fem och en halv mil bort? Nu har vi ett äldre barn som också behöver närvarande föräldrar. Hur mycket är det rimligt att han ska få försaka? Kan jag vara borta dagar i sträck från honom eller är det helst bara några timmar som gäller? Och är han förresten alls ett giltigt skäl att vara borta från Signe? Vem behöver mig bäst?

Det är väl bara till att acceptera att det dåliga samvetet kommer att vara en ständig följeslagare den närmaste tiden. Var jag än befinner mig så kommer en känsla av svek mot något av mina barn att vandra med mig. Sedan kan den känslan vara hur obefogad och orimlig som helst, det gör ingen skillnad.

Jag märker hur jag på ett underligt sätt prövar mina val genom att försöka se dem genom andras ögon. ”Vad tycker grannarna om att jag står här och hänger tvätt? De kanske tycker att jag borde vara hos Signe.” "Om jag möter någon jag känner här inne på ICA, undrar de då varför jag inte är på sjukhuset?" Eller som pappan på avdelningen ”Vad tycker sköterskorna om att jag åker härifrån? De kanske tycker att jag borde stanna hos mitt lilla barn. Men vad händer om jag lyfter fram det faktum att jag har ett barn till att ta hand om? Tycker de annorlunda då?” Att mäta sig mot andras tyckande och tänkande på det viset är naturligtvis helt orimligt, men i brist på färdiga normer och modeller för hur man är en bra förälder till en bebis som man egentligen skulle ha haft i magen fortfarande, så prövar man sig fram.

För tillfället så grubblar jag över valet att vara hemma med Alvin eller att åka till Signe imorgon. Det lutar åt att vara hemma med min grabb. Fredric ska jobba på dagen och jag och Alvin har möjlighet att bara få rå om varandra, något som vi inte kunnat sedan slutet på maj. Signe är stabil och jag har just tillbringat en massa timmar hos henne. Det borde vara okej att stanna hemma från sjukhuset en dag. Eller? Ah! Skit samma! Hur jag än vänder mig så har jag rumpan bak. Hur jag än väljer så väljer jag fel, eller rätt, eller både och. Sedan kan alla tycka och tänka vad de vill. Jag gör så gott jag kan och mer kan väl ingen kräva.

 

Miriam

8 juli 2010 09:58

Nej, mer kan ingen kräva! Jag tycker du är fantastisk, Lina! Kramar från en uppochnedvänd lägenhet i packningshysterifasen...

 

Syster Sara

8 juli 2010 12:57

Lina. Jag och Nicklas vet att du vill vara där för båda dina barn :-D
Love

 

Ingrid

8 juli 2010 17:42

å lina. bort med alla såna där dåligt samvete-tankar! även om jag jag fattar att det inte är lätt. tänker på er. skönt att höra att hon ändå är stabil. kramar!

 

Susanna

8 juli 2010 22:13

Personalen här på Kirurgen på Drottning Silvias brukar säga att ditt barn mår bra av att du mår bra. Även om det låter banalt så ligger det något i det. Det dåliga samvetet är svårt att bli av med, men om man finner en balans i det mår alla bättre i slutändan. Men det är lättare sagt än gjort! Kämpa på!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...