Den har dagen har verkligen varit grym, i ordets allra mest positiva bemärkelse. Det blev dagen när solen bestämde sig för att börja värma på riktigt igen. Dagen när vi kunde äta frukost i solstolar vid husgaveln medan barnen lekte och kivades om vartannat runtomkring oss. Det blev dagen när jag sprang tre kilometer med P1 i hörlurarna utan att bli trött, drabbades av övermod och bestämde mig för att springa ett milslångt lopp i augusti. (Det borde funka även för en medgångslöperska som arkiverar springskorna när höstregnet kommer.) Det blev dagen när Alvin lekte med en kompis, klättrade i trädkoja och rev sina byxor sönder och samman medan vi andra åkte och köpte 750 liter jord, gödsel och mull, blommor, frön, sättpotatis och en rosa sprayflaska, bara för att Signe tyckte att den var fin. Det blev dagen när jag fick promenera hem i det fina vädret från lekkompisen eftersom jag inte fick plats i bilen med alla blommor. Dagen när penséerna äntligen fick breda ut sig i utekrukorna och vi åt tre olika sorters rester från veckan som gått till middag. Det blev dagen när jag kunde ligga på altanen och läsa en bok tills den fula fleecetröjan inte kunde hålla kvällskylan borta längre. Dagen när Alvin skjutsade runt Signe på trehjulingens flak i sådan fart att hon tjöt av skratt och vi fick tjata på dem att komma in till kvällsmaten. Det blev dagen när jag kunde fortsätta läsa raklång i soffan när barnen kvällsduschande och Signe sedan satte sig på min mage med sitt fuktiga hår i stora lockar runt ansiktet och sjöng "Ja må hon leva!" och utbringade ett fyrfaldigt leve för alla i familjen. Dagen då lilla spöket Laban inte fick prata till punkt innan John Blund tog över och sist men inte minst, dagen då jag skrev ett blogginlägg där alla meningar började på bokstaven d.