Den senaste tiden har jag tyckt och tänkt att sjukvårdssverige nog tänkt om i alla fall. Att man fattat att sondmatning, tvångsmatning, viktfixering och kalorihetsning inte alltid är rätt väg att gå för barn som haft en tuff start i livet. Att man ändå börjat visa tilltro till barnets egen förmåga, insett att långvarig sondmatning faktiskt kan stjälpa mer än hjälpa ibland och erkänt att hunger och törst är normala drivkrafter trots allt. Jag tycker mig ha hört och läst tillräckligt många exempel på sympatiska dietister och förnuftiga läkare för att känna lite hopp för framtidens små Signe.

Men så igår... Igår fick jag läsa om ett exempel som slungade mig tillbaka till ruta ett igen. Dessutom ett exempel från det sjukhus där Signe vårdats. Där jag haft samtal med ansvarig läkare som känts jättebra, fått lämna stora delar av den här bloggen och trott att det hamnat i god jord.

Det kan det omöjligt ha gjort när läkare på sjukhuset hotar mammor om anmälan till socialtjänsten för att de valt att inte längre sondmata sin bebis eftersom den mådde så dåligt av det, kräktes och tappade all lust att äta på egen hand. Efter att sonden dragits började barnet äta och även om viktuppgången under veckan var marginell så gick det ändå upp, inte ner. Men uppgången var inte tillräcklig enligt de utarbetade listor och diagram som är lagstadgade och barnet skulle därför tvångsmatas. När mamman vägrade blev hon hotad. När inte det tog skruv passade sjukvårdspersonalen på när hon var ute ur rummet. Man körde då ner en sondslang i halsen på hennes barn, tejpade fast den i ansiktet och satte små handskar på barnets händer för att inte små fingrar skulle kunna komma åt att dra ur slangen.

Nu pratar vi alltså om skral viktuppgång under EN VECKA.

Jag erkänner. Jag tänker onda tankar om hur någon kör ner en trädgårdsslang i den där läkarens hals och matar på med steril vispgrädde tills hen kräks och kräks och inte slutar förrän hen lovar att aldrig, aldrig våldföra sig så på ett barn i makt av sitt ämbete igen.

Hur gick det då med bebisen? Jo tigermamman röt så högt att ingen kunde tysta henne, sonden åkte i soporna och den lilla familjen fick åka hem igen med förstärkt mat i packningen och en stukad tilltro till sjukvården i hjärtat.

Jag kan inte ta alla sondmatade barns öden på mina axlar, men den här berättelsen känns just nu omöjlig att skjuta ifrån sig. Just det där hotet om anmälan till socialtjänsten är inte första gången jag hör om. Det ligger där som ett litet, men oerhört effektivt påtryckningsmedel i alla barnläkares verktygslåda tycks det som. Är det verkligen rätt sätt att förvalta det förtroende man fått i samband med att man kvitterade ut sin läkarlegitimation? Kanske är det dags att återinföra läkareden i Sverige.

"Jag försäkrar på heder och samvete att jag i min läkargärning skall sträva efter att tjäna mina medmänniskor med humanitet och vördnad för livet som rättesnöre. Mitt mål skall vara att vårda och främja hälsa, att förebygga sjukdom samt att bota sjuka och lindra deras plågor.

I mitt arbete skall jag följa läkaretiken och enbart använda metoder vilkas nytta påvisats av medicinsk forskning eller erfarenhet. Då jag rekommenderar undersökningar och behandlingar skall jag objektivt bedöma hur de gagnar patienten och vilka nackdelar de eventuellt medför.

Jag skall fortlöpande upprätthålla min yrkesskicklighet och granska kvaliteten av mitt arbete.

Jag skall högakta mina kolleger och bistå dem i vården av deras patienter, då de ber om det. Jag skall uppmuntra mina patienter att vid behov rådfråga även en annan läkare.

Jag skall respektera min patients vilja. Det som meddelas mig i förtroende i samband med vården av patienterna skall jag hemlighålla. Min plikt som läkare skall jag fullgöra mot envar utan att diskriminera någon. Mina färdigheter som läkare skall jag inte använda i strid med min yrkesetik ens under hot."