Jag lever med en man som sedan unga år har en obotlig fäbless för 80-talshårdrock. Detta är ett faktum som jag fått lära mig att leva med. Som tur är är han bara hårdrockare inombords och har ett prydligt, ohårdrockigt yttre. Ett yttre som förvisso kan innebära att intet ont anande hårdrockshatare går och gifter sig med honom och sedan tvingas titta på You Tube-klipp med Mötley Crüe och komma på sig själv med att gå och nynna I’m the Motherfucker of the year.

Som bekant faller äpplet sällan långt från trädet så när även sonen visade liknande pudelrockarläggning genom att redan vid två års ålder göra hårdrockstecket med handen när någon frågade hur man gör när man lyssnar på fräck musik blev jag föga förvånad. Detta med fräck musik har sedan dess varit ett stort fokus i den lille mannens liv och i vår bil lyssnas det icke på Bamse eller Pippi Långstrump om jag säger så. Det är P1 om jag får bestämma och Shout at the Devil eller annan trallvänlig melodi om sonen får bestämma.

Och nu tycks dottern gå i samma bootsspår som sin bror. Även du min Signe.