Den här bloggen började som ett rent tidsfördriv. En ren och skär tidsdödare för en uttråkad blivande tvåbarnsmamma som låg på sjukhus och i stort sett inte fick lämna sängen.

Tidsfördrivet blev så småningom en viktig ventil för en verklig tvåbarnsmamma i livskris. Alltså liv-eller-död-kris. Svarta bokstäver mot vit bakgrund naglade på något sätt fast mig i verkligheten och hjälpte mig att strukturera tankarna. Bloggen blev en ventil och ett stöd. (Jag fick så mycket fint stöd. Tack för allt stöd.)

Tids nog övergick krisandet i en mer stilla frustration och skrivandet blev som ett motgift mot galenskap de där långa månaderna på neonatalen. Motgiftet blev ett gift till slut, jag blev beroende och när det var som värst tänkte jag i form av blogginlägg. Men det gjorde ingenting, för giftet hjälpte mig att överleva de där spymättade, mörka vintermånaderna som vi helst vill glömma här hemma. Och jag blev avgiftad tids nog, mindre beroende och bloggen blev en vän, en trogen följeslagare som kändes trygg att hålla i hand. Den blev en vän som gav fler vänner.

Jag började läsa om andra i liknande situation som vår. Om Fridas familj, om Adinas och bloggen blev plötsligt så mycket mer än ett tidsfördriv. Den blev vår räddning. Den gav oss kunskap om arbetet med sondberoende barn på kliniken i Graz. Kunskap som skulle komma att dra oss upp ur det mörka hål av matvägran och kaskadkräks som vi simmade runt i. Handen jag höll i drog oss uppåt, framåt och ut till livet igen.

Och jag är så tacksam. Så obeskrivligt, ofattbart tacksam. Inte bara för det vi fått utan för att bloggen även ger mig en chans att ge något tillbaka.

I veckan fick jag via bloggen kontakt med en annan familj med en liten krabat som inte vill äta. Några dagar senare fick jag träffa honom. Men ansiktet fullt av tejp och sondslangen prydligt nedstoppad i tröjan kröp han runt här hemma och småkräktes lite i hörnen medan hans föräldrar satt vid fikabordet och pratade och pratade och pratade. Signe satt med vid bordet och åt smörgås, allmänt obrydd om allt prat.

Jag ska inte säga mer om samtalet än att jag blir så ledsen av den okunskap och det felfokus som finns inom sjukvården när det gäller de här barnen. Det, och att jag hoppas att jag kunnat förmedla en liten strimma hopp till den här familjen. Hopp om ett liv utan slangar och utan kräks, att det är möjligt att uppnå innan deras lille pojk blir stor nog att knyta sina egna skosnören.

Bägaren rinner över

Dropparna faller

”Blogg, blogg, blogg”

Ringar på vattenytan

Ring efter ring efter ring