Den här bloggen började som ett rent tidsfördriv. En ren och skär tidsdödare för en uttråkad blivande tvåbarnsmamma som låg på sjukhus och i stort sett inte fick lämna sängen.

Tidsfördrivet blev så småningom en viktig ventil för en verklig tvåbarnsmamma i livskris. Alltså liv-eller-död-kris. Svarta bokstäver mot vit bakgrund naglade på något sätt fast mig i verkligheten och hjälpte mig att strukturera tankarna. Bloggen blev en ventil och ett stöd. (Jag fick så mycket fint stöd. Tack för allt stöd.)

Tids nog övergick krisandet i en mer stilla frustration och skrivandet blev som ett motgift mot galenskap de där långa månaderna på neonatalen. Motgiftet blev ett gift till slut, jag blev beroende och när det var som värst tänkte jag i form av blogginlägg. Men det gjorde ingenting, för giftet hjälpte mig att överleva de där spymättade, mörka vintermånaderna som vi helst vill glömma här hemma. Och jag blev avgiftad tids nog, mindre beroende och bloggen blev en vän, en trogen följeslagare som kändes trygg att hålla i hand. Den blev en vän som gav fler vänner.

Jag började läsa om andra i liknande situation som vår. Om Fridas familj, om Adinas och bloggen blev plötsligt så mycket mer än ett tidsfördriv. Den blev vår räddning. Den gav oss kunskap om arbetet med sondberoende barn på kliniken i Graz. Kunskap som skulle komma att dra oss upp ur det mörka hål av matvägran och kaskadkräks som vi simmade runt i. Handen jag höll i drog oss uppåt, framåt och ut till livet igen.

Och jag är så tacksam. Så obeskrivligt, ofattbart tacksam. Inte bara för det vi fått utan för att bloggen även ger mig en chans att ge något tillbaka.

I veckan fick jag via bloggen kontakt med en annan familj med en liten krabat som inte vill äta. Några dagar senare fick jag träffa honom. Men ansiktet fullt av tejp och sondslangen prydligt nedstoppad i tröjan kröp han runt här hemma och småkräktes lite i hörnen medan hans föräldrar satt vid fikabordet och pratade och pratade och pratade. Signe satt med vid bordet och åt smörgås, allmänt obrydd om allt prat.

Jag ska inte säga mer om samtalet än att jag blir så ledsen av den okunskap och det felfokus som finns inom sjukvården när det gäller de här barnen. Det, och att jag hoppas att jag kunnat förmedla en liten strimma hopp till den här familjen. Hopp om ett liv utan slangar och utan kräks, att det är möjligt att uppnå innan deras lille pojk blir stor nog att knyta sina egna skosnören.

Bägaren rinner över

Dropparna faller

”Blogg, blogg, blogg”

Ringar på vattenytan

Ring efter ring efter ring

 

Erika

3 september 2011 00:09

Och jag vågar säga att vi är många som är tacksamma att du har delat och delar med dig av ert liv på den här bloggen! Det ger mycket till mig som läser; skratt, tårar och perspektiv...

 

Stina

3 september 2011 11:12

Det var en ren slump att jag ramlade in på din blogg. Mina egna barn är vuxna så småbarnstiden är för länge sedan förbi, men är fortfarande fascinerad av i synnerhet de minsta barnen.
Det som fångade mig direkt var ditt sätt att skriva. Välformulerat, med stänk av humor, trots en alls inte lätt situation. Ibland har jag suttit alldeles tårögd över vad ni fått utstå. Det gläder mig verkligen att Signe nu klarar av ätandet!

 

Anna

3 september 2011 18:59

Fiiint skrivet. Jag hoppas att vi snart är där på er sida, den ljusa sidan... det verkar rätt schysst där :)

http://fridafilur.blogspot.com

Lina

3 september 2011 19:10

Snart Anna. Snart.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...