Idag satt Signe i bilstolen och viftande med ett kvitto som hon dragit ur min plånbok. Vi kan sticka till henne nästan vad som helst att leka med eftersom hon aldrig stoppar något i munnen. Ganska praktiskt emellanåt.

Plötsligt hostar den lilla krabaten till. När jag tittar på henne sitter hon med öppet gap och på den skära lilla tungan ligger små bitar av papper. Hon har trots allt smaskat på kvittot i fråga och nu kämpar hon mot illamåendet som pappersbitarna på tungan skapar. Hon hostar och ulkar och jag tänker att det inte är mycket att göra åt. Jag kör bil och har inget till hands som hon kan kräkas i. Det blir till att sanera när vi kommer hem istället.

Men så lugnar sig ulkandet och Signe sväljer. Hon äter kvitto. Proceduren upprepas en gång till och jag är helt förundrad. Det har väl hänt att hon fått in smulor och annat i munnen tidigare men det har alltid fått henne att kräkas. Det här är första gången hon sväljer bitar, bitar av papper.

Jag får väl vara glad att det inte var pengar hon fick ur plånboken, det hade kunnat bli en dyr matvana.

Det var underbart att få vädra lite framgång nu på eftermiddagen. Annars så har dagen känts ganska så dyster. På dagis - besked om att en liten tös på Alvins avdelning, som varit sjuk en längre tid i leukemi, nu gått bort och lämnat en liten familj i obeskrivlig sorg efter sig. I tidningen – ett reportage om en flicka som skadats svårt i en olycka och fått omfattande hjärnskador. På en av bilderna matas hon. Knappen på magen är av samma märke som Signes, slangen likadant. Jag tar så oerhört illa vid mig. Istället för att känna mig tacksam över att Signe klarat sig så bra, mot alla odds, känner jag istället att den totala summan av världens olycka och elände bara växer. Överallt lurar tragedier i olika färg och form, redo att drabba den som minst anar det.

På BVC – Fredric var där med Signe idag och kunde stolt förevisa dotterns nya sittartalanger. Måttbandet visade en längd på nästan 70 cm, vilket fick klart godkänt. Vågen stannade på 8020 gram, vilket inte möttes med några stående eller sittande ovationer alls. Hon har bara gått upp ungefär hundra gram på en månad och när Fredric ringde och berättade det var genast den bekanta knuten i magen och trycket över bröstet där.

Jag vet att hon fått mindre mat den senaste tiden. Det är en medveten minskning från min sida eftersom jag velat se hur hon reagerar på hunger, om det i enlighet med Graz-metoden kan trigga nyfikenheten och lusten till mat. Vi har sett små, små resultat och jag tror att jag utan att ljuga kan säga att det är den nya strategin om lett fram till dagens skrovmål. Men ändå… Jag är så inprogrammerad med att det är redig viktuppgång som är ett verkligt kvitto på att hon mår bra – inte att hon äter kvitton. Men jag vet inte. Hon har ändå gått upp, inte ner, och intresset för mat har ökat från noll till i alla fall en smula. Det måste väl vara bättre resultat på en månad än att bara ha tjockat till sig. Eller?

Hur som helst så känner jag mig som en skurk och lite som en hjälte på samma gång. Jag kanske ska mata henne med pengar i alla fall. Det blir man säkert tjock och trind av.

 

Åsa

14 juni 2011 20:25

Jag önskar att vi inte var så fixerade vid vikten men det första som alla frågar då man fått ett barn är om vikten. "Vad väger hon nu? Oj det var lite/mycket... min dotter vägde si och så när hon var ett år"
Strunta i vikten. Så länge ett barn är piggt och leker är det ingen fara. Säger hon som måste anstränga sig för att inte ställa Adina på vågen flera gånger per dag. :)

http://www.thegrazjourney.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...