(Eller: Hur man än vänder sig har man rumpan bak.)

Man går upp lite sent på morgonen och hinner inte sminka sig. Det gör man istället på jobbet. Då lyckas man tyvärr fippla till det såpass att man tappar mascaraborsten rakt ner på klänningen så att det blir en stor svart fläck högst upp på bröstet. Man går runt och irriterar sig på den där fläcken hela dagen och när man kommer hem drar man omedelbart av sig paltorna och slänger in dem i tvättmaskinen för att bli av med den. Kvällen fortskrider i bara underkläderna, vilket inte gör så mycket eftersom man ändå bara slöar i soffan och tittar på Shrek tillsammans med dottern eftersom hon vill se på tecknade pepparkakor samtidigt som hon äter just pepparkakor.

Men så blir det plötsligt bråttom när sonen öppnar dörren och meddelar att maken vill att man omedelbart ska komma ut. Han har hämtat hem sista delen till byggställningen och nu behövs det omgående assistans. Man sliter tag i första bästa plagg, vilket visar sig bli en svart hålstickad kofta, kliver i foppatofflorna och beger sig ut. Det klättras på stege och lyfts ställning innan det är dags att ta sig ner till marknivå igen. Man tar ett steg ner på stegen i ena änden av ställningen men får då höra att det är bättre att använda den på andra änden eftersom den är stadigare. Eftersom dödslängtan är obefintlig lyder man så klart det rådet och krånglar sig runt till den stegen istället.

Så står man där tre meter upp i luften och ska hålla fast sig i en byggnadsställning samtidigt som man ska hitta rätt på stegen nedanför. Man håller och böjer och just då kommer två grannar gåendes förbi på vägen, alldeles snett nedanför den stege som var säkrast och nu ger perfekt utsikt rakt upp mot min trosbeklädda bak. Vilken ärofylld stund!

Jag kan alltså ha gravt chockskadat två män i grannskapet. Enligt Fredric såg de i alla fall allvarligt påverkade ut eftersom de drabbades av oförklarliga skakningar i hela kroppen, slog sig på knäna och antog en onaturligt högröd färg.