Jag har skrivit tidigare om hur Alvin älskar att cykla, hur han alltid älskat att cykla. Från två års ålder har han fört fram allehanda trehjulingar, stödhjulingar, balanscyklar, tvåhjulingar och sparkcyklar.

Om Signe gillar att cykla eller ej har vi inte haft en aning om. Helt enkelt därför att det inte har gått att finna en cykel som är liten nog för att passa henne. Alla trehjulingar har för långt avstånd mellan sadeln och tramporna. Alla balanscyklar har för långt avstånd mellan sadeln och marken. Antingen har Signe varit för liten eller så har cykeln varit för stor. Fram till idag!

För idag, på Coop av alla ställen, fann jag den - världens minsta och lättaste balanscykel. Den är så liten och söt att man vill killa den under hakan och prata bebisspråk med den.

Nu gäller det bara att få Signe att våga. Hon är nämligen lite harig, vår lilla tjej, och det är vi inte riktigt vana med. Vi har snarare fått jobba med att dämpa våghalsigheten hos vårt äldre barn. Som när han var två och ett halvt och med siktet inställt på bad rusade mot havet, kastade sig ner för en sanddyn på en och en halv meter, landade på ansiktet, studsade upp igen och plumsade glatt ner i vågorna. Signe jobbar inte riktigt så, kan man säga, men nu har hon i alla fall en ärlig chans att lära sig cykla. Sedan får hon ta det i sin egen takt. Det brukar hon ju göra, vår unge som är så liten utanpå och så stor inuti.