Alvin vaknar och upptäcker att jag lagt Signe bredvid honom på kudden. Han gnuggar sina sömndimmiga ögon och utbrister: "Åh mamma. Signe älskar mig så mycket, så mycket."

Det gör hon verkligen. Ingen kan få Signe att skratta så som Alvin. Han är idolen som hon följer med blicken vad han än gör och vart han än går. Och Alvin njuter av uppmärksamheten och bekräftelsen och tycker själv att han är världens bästa storebror med världens finaste lillasyster. Knapp och kräks, slangar och matpump är inget konstigt. Fast just det där kräkset är allt bra äckligt.

Härom dagen konverserade de två små syskonen på tu man hand. Signe satt i sin babysitter och Alvin satt framför och gjorde pruttljud med munnen, vilket brukar vara uppskattat av den minsta i hushållet. Plötsligt hostar Signe till och kräks rakt ut. Jag hör ett skik i panik från Alvin. "Min hand, min hand!" Handen är blöt av kräks och strax börjar även Alvin hosta. Jag sliter tag i honom och rusar mot toaletten. Jag hinner nästan. Han kräks på tröskeln.

Jag skickar in sonen i duschen och när jag sedan torkar, byter kläder och slänger in i i tvätten hör jag honom sjunga högljutt i det strilande vattnet. Signe sover med en handduk över sig och jag kan inte annat än skratta. Vilket liv!