Igår var det dags igen. Dags för samma kontroll på samma sjukhus med samma våg som visade samma vikt. Samma, samma, samma.

Jag fattar ingenting men får helt enkelt bara finns mig i att ha ett barn på sjuttio centimeter och strax under åtta kilo resten av livet. Det är visst där hon tänker stanna.

Jag för långa diskussioner med mig själv där jag försöker övertyga mig om att det är bra, att det är fantastiskt rent av att hon lyckas hålla vikten trots att hon nu är så aktiv och rörlig. Att det faktiskt bara gått lite mer än en månad sedan vi slutade mata i knappen och att det är rimligt att ge henne lite mer tid. Ibland lyssnar jag på mig själv, ibland inte.

Läkaren tyckte hur som helst att det var bra och vi ska inte dit igen förrän den 23 september, samma datum som Signe var beräknad att födas. Det är hennes ”andra ettårsdag” och det vore väl en ypperlig födelsedagspresent att få väga över åtta kilo.

I övrigt så kan sjukhuset ta sig i baken. Ja det kan de faktiskt. Jag är så otroligt irriterad på att de inte kan ge oss och metoden från Graz ett verkligt erkännande. Både jag och Fredric känner det som om de inte riktigt tar det vi varit med om på allvar. Läkaren yrar i parti och minut om att det ju är jättebra att Signe har en storebror, att det betyder mycket med en sådan inspirationskälla när små matvägrare ska sluta vägra och börja äta. Som om hon inte hade en storebror innan vi började sondavvänjningen!

Vi bryr oss inte om att säga emot. Vi hummar mest och berättar inte att Signe äter bäst ensam, att hon mest bara blir distraherad när Alvin är med eller att hon inte är särdeles intresserad av att se honom äta alls. Hon äter för att hon är hungrig. Hon äter för att hon tycker att det är gott. Hon äter för att vi med idogt arbete hjälpt henne att hitta tillbaka till de naturliga drifter för överlevnad som låg slumrande under de överdrivna matmängder hon tidigare pumpades full med. Så är det, men det tänker jag inte berätta för dem på sjukhuset för de bryr sig ändå inte. De bryr sig bara om sitt eget renommé som aktade specialister på barn med ätsvårigheter.

Aktade. Jo, jo. I så fall i betydelsen av att man ska akta sig för dem. Och ja, jag skriver i affekt. Jag har just torkat tårarna efter att ha läst om Fridas mammas ångest inför deras besök hos samma team imorgon. Läs, grina och håll sedan med om att det finns en och annan som kan ta sig där bak.

 

Karin

25 augusti 2011 09:28

Oj då, så passande, min säkerhetskod var "fhem" för denna kommentaren och av en konstig anledning kom orden f*ck them direkt i mitt huvud. Jo, så känner jag nog, inför era sk läkare här. Det är ju helt galet att de inte står och hoppar jämfota av glädjeyra, peppar och hyllar er för idogt kämpande och stolthet över Signe, som trots ökad rörelse och ingen sondmatning INTE gått ner i vikt.

HERREGUD säger jag bara!

Så därför gör jag en liten glädjedans på plats för att fira det stora. Det ÄR fantastiskt att hon håller vikten, det betyder ju att hon får i sig all den näring som hon ska.

Min Gustaf går upp i vikt och äter bra, men på senaste vägningen på bvc hade han planat på kurvan sedan junivägningen. Ganska rejält. Men det beror ju så klart på att han rör sig precis hela tiden. Och vaddå storebror, när det gäller maten för en ettåring så påverkar nog syskonen i stort sett nada, däremot i lek och bus desto mer. Iaf i vår familj. Han bryr sig inte det minsta om vad hon äter, bara han får leka lite med hennes Pet Shopsfigurer och dra i pysselböckerna.

Så att hon inte går ner ska hyllas och görs i denna stund!!! Hurra!

Heja Signe och heja er!

http://handins.blogspot.com

 

Åsa

25 augusti 2011 13:21

Jag är SÅÅÅÅ GLAD för er skulle och för Signes skull att det lyckats!!! Vi vet ju alla hur sjukvården trycker ner oss föräldrar i skorna så långt det går. Det gjorde att t o m jag började tänka att kanske Adina lyckade behandling bara var ren tur. Men så är det inte!
Gällande vikten har jag väldigt svårt att sluta tänka på den. Adina stannade på 14,4 och låg där i ca 1,5 månad men nu har det gått uppåt igen. :)
Ni gör det bra!

http://thegrazjourney.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...