Vi finns fast vi inte hörs. (Tesen ”jag bloggar alltså finns jag” stämmer alltså inte.) Jag har bara ingen skivarlust. Helt enkelt för att jag är ledsen på livet just nu. Inte less, det är inte så att jag inte vill leva livet, jag är bara lite ledsen på det. Ledsen för att jag verkligen vill leva det men så tycks något komma i vägen hela tiden.

Jag såg en verklig ljusning där ett tag när Signe äntligen slutade kräkas, började äta och vara mest som barn i allmänhet (fast sötare). Äntligen skulle våra liv bli normala igen! Vi skulle bara jobba, vara med våra barn, handla mat, fixa i trädgård och hus, träffa vänner, dega i soffan. Ja göra helt vanliga trista och underbara saker dag ut och dag in.

Men nej, varför inte ta och skaffa sig ett nytt diskbråck istället? Det piggar ju alltid upp.

Jag är inte dödssjuk. Det finns flera hundra miljoner människor på jorden som det är mer synd om än mig, men jag har ont. Så sjukt ont att jag inte ens kan beskriva det och jag kan inte ta hand om mina barn ordentligt. Det gör mig ledsen och tar död på skrivarlustan, med besked.

Signe mår bra förresten. Hon äter. Håller vikten men har fortfarande inte gått upp något. Vi väntar otåligt på det men känner oss inte så oroliga. Det bara måste komma snart. Förmodligen lagom till att jag blir inlagd på sjukhus igen, säger cynikern inom mig.