Kontrollvägning på BVC idag och lilla S är minsann inte så liten längre. Trots allt kräks pekar viktkurvan uppåt på ett exemplariskt sätt och snart, mycket snart spräcker vi sjukilosvallen!

Det är skönt att inte behöva känna sådan oro kring hennes vikt längre. Visst knyter det sig i magen varje gång hon inte får behålla maten, men det sitter inte i så länge. Vår lilla runda flicka visar tydligt att hon växer, mår gott och utvecklas. Och hennes livslust kan, som inget annat, ge Oron en stor smäll på käften.

Näring får hon, men det som börjat gnaga mig mer och mer den senaste tiden är frågan om närhet. För ett litet barn är näring och närhet synonymt. Mat och tät kroppskontakt hänger samman både i amning och i flaskmatning, men i ”väskmatning” – inte så mycket. Signe får som ni vet mat genom en knapp i magen. Till knappen kopplar vi en slang som i sin tur går genom en liten pump och upp i en behållare med bröstmjölksersättning. Maten och pumpen ligger i en blå liten ryggsäck som kommit att bli Signes nästan eviga följeslagare. De två är bokstavligen sammankopplade under all tid som hon matas och dit Signe går, dit går Väskan. Med andra ord gås det inte så mycket alls, det sitts mest still. Signe sitter i sin babysitter, både för att den är bra att hänga Väskan på och för att den erbjuder en idealisk sitt-/liggställning för den som gärna kräks när det kommer mat i magen. Hon sitter där och gungar och pratar timme in och timme ut. Varje matstund tar fortfarande nästan en timme och efter det är det bra om hon sitter still ytterligare en stund så att inte middagen kommer i retur. Hon vill gärna vara i närheten av oss och gnäller om hon måste vara ensam, men även om vi sätter henne bredvid oss så blir det ju inte mycket närkontakt och inför det känner jag mig helt rådvill.

Vad händer med ett barn som aldrig fått somna med ansiktet begravt i mammas bröst? Hur går det för den unge som inte vaggats till sömn med näsan i pappas armveck? Gör vi rätt som sätter näringsintaget så i första rummet? Borde vi ändra strategi och ge mer utrymme för närhet också?

Signe ”äter” även på natten och hennes närmaste sängkamrat blir med andra ord Väskan. Han hänger på vaggan och omöjliggör nätter med sovvarm bebis i föräldrasäng. Visst, det är väl bra att hon sover i egen säng, men om jag inte kan ge mitt barn närhet på dagen och inte på natten, när ska jag då göra det?

Ibland sätter jag mig på golvet bredvid babysittern och lägger mitt ansikte mot Signes. Hon verkar tycka om när jag blåser i hennes öra och jag vet att jag tycker om hennes kinder. De är mjuka och svala och doftar sött. Signes klibbiga små händer trycks mot mina kinder och jag känner att de luktar lite surt, men det gör inget. Jag lägger armarna runt babysittern och känner Signes rygg på baksidan och sitterns stålram på sidorna. Och så längtar jag. Längtar efter att tiden med slangar någon gång ska ta slut. Det har löpt slangar i vägen för min och Signes närhet från den dag hon föddes. Slangar och sladdar, kors och tvärs. De har blivit färre och färre med tiden, nu finns bara matningsslangen kvar, men den är illa nog.

Signe verkar inte må dåligt av att inte ständigt vara tätt intill oss. Hon älskar sin vagga och kan skrika av trötthet i min famn för att sedan bli helt tyst och somna nöjd när jag lägger ner henne i bädden. Det är bekvämt och skrämmande. Alvin skrek som en stucken gris om han inte blev buren eller fick ligga hud mot hud dygnet runt. Det var obekvämt och väl skrämmande det med, på sitt sätt.

Ah, jag vet inte. Det blir säker bra. Hon blir säkert bra. Jag blir säker bra. Med tiden.

Ikväll var Alvin uppe sent. När klockan blev nio började en Bond-film på TV och jag sade ifrån att det absolut inte var något han fick titta på. Vi gick och gjorde kvällstoaletten och under tiden fick jag förklara hela grejen med hemska filmer där människor blir skjutna och kanske dör och det kommer blod och barn blir rädda och kan inte sova för att de tänker på allt hemskt i filmen där människor dog. ”Men mamma, jag har ju sett Wilbur!” utbrister den lilla ungen.

Wilbur är en gräshoppa som är ute och fiskar med Långben. Stackars Wilbur blir, om jag minns storyn rätt, först svald av en fisk. Han lyckas ta sig ur fiskens käftar men blir då istället slukad av en groda som i sin tur blir uppäten av någon slags fågel. Långben gråter och ser för sitt inre hur Wilbur blir en harpspelande ängel i skyn. Men så, mitt i tårfloden, kläcks det ägg som fågeln lade innan hon flög iväg och ut kommer… Wilbur!

Det är klart ungen ska få se Bond. Disney har ju redan förberett honom på allt det otäcka.

 

Marie

4 mars 2011 12:46

Signe sover nog nöjd i sin säng för att hon känner sig trygg även utanför famnen, hon vet att ni är där. Och i övrigt med närheten är det nog som vår distriktssköterska sa till mig när jag oroade mig över om jag tog tillräckligt väl hand om min son (i kanske mer triviala aspekter men ändå), så länge jag reflekterade över saken så var det ingen fara.

 

Jenny

4 mars 2011 12:54

Hej hej! Jag har följt din blogg ett tag, ända sen skrev från sjukhuset och sen er resa tillsammans med Signe. Så fint att läsa att hon växer, blir så rund och go!

Nu vet jag inget alls om för tidigt födda barn och relaterad matproblematik, men jag vet lite om barn och deras behov av närhet för att utvecklas. Och jag tycker inte att ni gör ett dugg fel som sätter näringsintaget i första rummet, det är ju något som hon behöver för att leva. Mat lever vi av, närhet utvecklas vi av! Och närhet får hon ju det också, du beskriver ju fint hur hon vill vara i er närhet, sitta nära er, och hur ni alltid i alla fall rör vid henne, pratar med henne, visar att hon är en del av er genom ständig kommunikation med henne. Även genom sånt som tyr sig klent i jämförelse med att ungen får gosa mammas tutte eller pappas armhåla, så bekräftar ni henne. Varje liten beröring lagras i henne och hjälper henne att utvecklas.

Ett bra (om än hemskt och extremt) exempel på det är ju barnhemsbarnen i Ryssland (eller något av balkanländerna eller vad det nu var/är). Barnen längst in i rummet, de överlevde med nöd och näppe, de fick mat men ingen mänsklig beröring stimulans, eller bekräftelse. De barnen växte inget, utvecklade inga färdigheter alls, de bara var som zombies. Barnen närmast dörren mådde dock bättre (dock inte bra), de hade utvecklat vissa färdigheter, var lite större och rundare. Allt för att nattstäderskan brukade ge dem barnen en klapp på kinden, ibland lyfte ur dem ur sängen och gav dem en kram. Så lite beröring men så mycket det hjälpte! Tänk så bra det kommer att gå för Signe för hon får ju oändligt mycket mer beröring än en klapp på kinden och kram lite då och då! Så som Signe kan le och skratta och färdigheter hon utvecklat visar på att hon är långt ifrån en unge som inte får tillräckligt med närhet!

Sen det att hon inte vill somna i famn utan hellre i vaggan, det är ett personlighetsdrag! Inget att oroa sig för även om jag förstår att det är frustrerande och kanske känns konstigt för att man är så van vid och ständigt blir matad med att det ska vara tvärtom. Det ska ju vara en kamp att få dem att somna själva! Hon kanske är som Ross i vänner, tycker att det är mysigt att gosa lite men när det är dags för att sova, då är det hands off! (hug and roll-avsnittet som jag förutsätter att typ alla sett, iaf borde se för det är episkt!)

Well, jag hade inget nytt under solen att komma med, men pepp kan jag alltid bjuda på! Du verkar så klok och ser saker från olika håll ändå. Och så är du klok som skriver att allt antagligen blir bra, även du och Signe, tids nog.

Stora kramar!
/Jenny

http://jennirydberg.blogspot.com

 

Karin

4 mars 2011 23:13

Det verkar ju ändå som att hon vill att ni ska vara runt om henne när hon äter. Och hon verkar ganska tydlig med att kommunicera med er när hon vill ha sällskapet.

Tänk så många i vår generation som inte blev ammade och de flesta har nog klarat sig bra ändå.

Gustaf somnar inte heller i famnen, trots att han blivit ammad, han vill helst ligga i vagnen, men knappt där heller...

Trevlig helg!

http://handins.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...