Jag kan inte samla tankarna för att skriva något vettigt ikväll. Jag är för orolig. Oron maler och maler i huvudet på mig och jag kan inte tänka en tanke från början till slut. Jag är orolig för något så banalt som halsont. Det gör ont när jag sväljer och misstanken om en halsinfektion håller på att göra mig galen. Jag har väl svalt ett par hundra gånger utöver det normala ikväll för att riktigt kunna känna efter hur ont det egentligen gör. Man kan säga att det varierar mellan inte ont alls till ganska ont, fast inte jätteont, men ändå kännbart, för att vara precis. Utöver att svälja saliv så har jag nästan svalt en liten grön ficklampa i min kamp för att kunna se hur det ser ut i nere svalget. Ju mer jag tittar desto fler vita prickar eller fläckar tycker jag mig se. Nu har jag ju dålig koll på hur halsmandlar ser ut i vanliga fall, men mina ser nog lite sjuka ut, tror jag i alla fall. Resten av mig känns inte alls sjuk. Jag har ingen feber och är inte hängig eller onormalt trött eller snuvig eller hostig. Men man kan visst ha en halsinfektion ändå. Det sa sköterskan på sjukvårdsrådgivningen. I övrigt tyckte hon att jag skulle prata med personalen på neonatalavdelningen där Signe vårdas och rådgöra med dem. Sköterskan på neo tyckte i sin tur att jag skulle avvakta tills imorgon och om jag känner mig dålig då ta kontakt med jourcentralen. Den central jag tillhör öppnar klockan tio imorgon och jag är förberedd. Numret står skrivet på en lapp bredvid telefonen.

Om jag har smittat Signe så dör jag. Eller ja, det lär ju bli svårt att bevisa precis vem som överfört bacillerna till hennes lilla kropp, men bara misstanken om att jag kan ha gjort det kommer att förgöra mig. Nattsköterskan som jag pratade med ikväll berättade att de just fått svar från en rutinprovtagning och att den i alla fall visade negativt när det gäller infektioner. Så långt allt väl, men det är ju några dagars inkubationstid för halsinfektioner. För halsfluss till exempel är det två till fyra dagar. Jag har googlat… På nätet finns som bekant information i överflöd. Jag har läst sakliga upplysningar från diverse landsting samt skärskådat detaljerade bilder på okända människors infekterade svalg. Mitt dito ser tack och lov inte så groteskt ut. Herregud! De har ju mögel och mossa i hela halsen!

Om jag har en infektion så får jag inte träffa Signe. Jag får hålla mig hemma. Inte se henne, inte känna doften av henne. Telefonsamtal med sköterskor blir min enda kontakt med min lilla fina bebis och det enda som påminner min kropp om henne blir den förbannade bröstpumpen. Så vill jag inte ha det. Men samtidigt är det så klart inte något alternativ att utsätta henne för risk. En förkylning för henne är väl i stora drag vad böldpest är för mig. Hennes immunförsvar är lika ynkligt som resten av hennes kropp och hon har inte mycket att sätta emot om ondskefulla bakterier vill invadera hela hennes väsen. Nu är hon tack och lov minutiöst kontrollerad. Vid minsta tecken på infektion tar de prover och är de positiva så sätts antibiotika in omedelbart. Men tänk om inte antibiotikan verkar. Ja, då provar de väl en annan sort, men tänk om inte den heller fungerar…

Alltså, i vanliga fall är jag inte en särskilt ängslig person. Jag är inte en sådan som oroar mig en massa. Jag gråter inte heller. Men nu… Inget är sig likt, inte jag, inte världen.