Jag var nere på BVC nyss. Kikade bara in som hastigas för att få lite nya förband till det förbannade såret på magen som inte vill läka ut ordenligt.

Vad jag vill säga om det är att vår BVC-sköterska är fantastisk. Hon är ny sedan i somras och kom precis in i bilden när Signe börjat äta. Hon hade så klart fått en maffig redogörelse från sin föregångare och var väl insatt när vi sågs första gången. Och när jag berättade att Signe hade börjat äta sedan sist så blev hon så glad. Liksom glad på riktigt fastän hon inte kände Signe. Hon har själv tvillingar som föddes för tidigt och har jobbat med barn på sjukhuset där Signe spenderade största delen av neonataltiden. Hon känner Signes läkare där, dr J som tycker att Signe är toppen, punkt slut. Sköterskan tycker också att Signe är toppen och, nu kommer det jag skulle komma till, föreslog inte ens en vägning när vi kom dit idag. Jag ÄLSKAR henne för det. 

Vi kom dit för såret, inte för att Signe är liten, äter lite, har ätit lite, borde äta mer, borde vara större, inte är tillräckligt kraftig eller dylikt. Vi kom dit för att få plåster och det fick vi. Varken mer eller mindre, inga kontroller, menande blickar, hummanden, kurvor, måttband eller annat ångestframkallande.

Signe fick dessutom applåder när hon visade sina nya skills och promenerade runt i rummet som vilken stor liten tjej som helst. Hon matade även sköterskans dockor. Jag döööööör förövrigt av gullighetsöverdos varje gång hon gör det. Matar dockor alltså, eller nallar med för den delen… Hon kan mata dem med sked, mugg eller nappflaska och gör samtidigt ett litet smackande ljud med munnen som är så gulligt att mitt hjärta vill brista. Det är så stort att hon, denna lilla varelse som själv bara kunnat äta i dryga halvåret, matar andra. Att hon fattat grejen, köpt konceptet, anammat tänket. Det är stort och fint. Och det är Signe med. Stor och fin, fast liten.