Signe sjunger i bilen:

"Lilla singel, lilla singel atta dig. Lille grisen gal. Tomte. Lite tomte titter ut. Haren. Klappa händer glad, ompa fallera. Klapp klapp. Lille råtta har du ficka. Fyra hål. Ficka hål lille råtta. Hatt. Uppener kala kåttar svans. Lille ben höra barnen. Haren klapp klapp. Blinka fäna blinka fäna blinka."

Lägg till det att hon har samma glugg mellan framtänderna och samma glada uppsyn som självaste Povel Rammel. Kan inte bli något annat än Karamelodiktstipendium där inte. 

Jag är trött på att bebisar växer om Signe i storlek. Trött. 

Jag vet att det inte är någon vinst i sig att vara stor och tjock egentligen, att det jag borde ha för ögonen är att hon är frisk och välutvecklad, vår lilla tös. Men ändå... När hon kan ärva kläder från barn som är yngre än henne, då får jag lite ont i magen. 

Helst skulle jag vilja sätta alla andra barns tillväxt på paus ett halvår ungefär, så att Signe fick lite mån att växa ikapp. Det hade varit nått' det! Då kunde alla andra få noja lite och oja lite och så kunde jag få smacka förnöjt när byxorna flaggade och tröjan stramade. (Ja på Signe då alltså.)

Jag var tvungen att googla lite på ”storlek 86”, som är den Signe håller på att skifta in i just nu, och hittade då en tråd på Familjeliv.se med frågan ”I vilken ålder hade ditt barn storlek 86?”. Det var faktiskt ganska så befriande läsning. Man kan lugnt säga att det varierar. Efter ett snabbt överslag kommer jag fram till att det råder en normalvariation mellan 7 månader och 2,5 år. Så olika är det alltså. Så olika är barn. Märkligt då att klädkedjorna envisas med att märka sina kläder med ålder. ”86 cl – 1-1 ½” år. Mot bakgrund av FL-tråden kan de nästan lika gärna skriva ”XL – 35-44 år”. Eller hur?!

Kanske något av det tråkigaste denna jord kan uppbringa: En hel tvättmaskin full med sockar, strumpor, trosor och kalsonger i svart, grått och mörkblått.

Hu!

Nu är det i alla fall upphängt och klart. Imorgon väntar sortering. Hurr!

Meeeen imorgon väntar också en halvledig dag. Och lite sovmorgon. Och en blygsam liten springtur med en vän på morgonkvisten.

Det är vad jag tror mig veta om morgondagen.

Om dagen vet jag detta: Den avslutades med detta mitt livs kanske tråkigaste blogginlägg, men i övrigt var den till belåtenhet.

God natt kära medmänniska, var du än befinner dig...

Idag när jag hämtade på dagis berättade fröken att Signe ätit ett mindre berg av makaroner till lunch. Ingen korv, men väl en klick smör. (Signe har en egen flaska med flytande smör som hälls på i stort sett all mat.) Hon hade gapat och slevat och gapat efter mer.

”Jag tycker att hon äter jättebra!” sa fröken. ”Åh jag som var så orolig och nervös när hon skulle börja. Jag tänkte att hon inte skulle äta någonting. Hur skulle det gå?! Och så går det hur bra som helst.”

Och så fick jag veta att Signe äter mannagrynsgröt till frukost. Gröt – som hon alltid har ratat. Så nu vill jag å ena sidan koka gröt så att det står härliga till, å andra sidan inte koka någon gröt alls eftersom hon förmodligen inte skulle äta den här hemma. Men vem bryr sig!? Gröten kan gärna få vara dagisexklusiv, huvudsaken är ju att hon äter och växer. Och det gör hon.

He he heeee!!!!

Jag vill bara helt säga helt kort att jag vet att det inte kommer mycket vettigt härifrån just nu, men att det är som det är med den saken. Det händer så mycket, både tråkigt och roligt som tar energi i livet just nu att bloggen helt enkelt får stå tillbaka och snällt vänta på sin tur.

"Min familj är min ö", tänkte jag idag. Om jag står fast på den, med blicken fäst på barnen då blir det nog bra. Då blir allt bra. Till slut. 

Jag ska berätta om läkarbesöket. Jag ska, men jag är så trött på kvällarna just nu. Ögonen går liksom igen när jag sätter mig vid datorn. Då blir berättandet inget vidare. Blindskrift liksom.

I eftermiddags var vi på fotbollsträning med Alvin. ”Boll och lek” med fem- och sexåringar i ösregn. Smått surrealistiskt. Ett av barnen tappade en tand i konstgräsplanen så att tränarna fick gå med blicken i backen och leta för att tandfen skulle ha något att jobba med. Det gick inget vidare. Fen får helt enkelt komma till planen och leta själv om hon vill ha den där mjölktanden i sin samling.

Själv fick jag träna på att se oberörd ut och låtsas att en viss femåring inte var min avkomma när Alvin körde straffläggning och ropade ”SNIPPATTACK!” när han rusade mot bollen.

Ungar! Var får de allt ifrån?

Bilder från träningen finns förresten på Instagram... Linasdagar.

Jag var lite stressad när jag kom in till läkaren imorse. Stressad och nervös. De har ju alltid så lite tid, de där doktorerna. Så fasligt dåligt med tid.

"Har han bokat en kvart eller en halvtimme eller kanske tjugo minuter? Hur fort måste jag prata för att inte åka härifrån och känna att jag inte fått ur mig något av allt det jag vill säga?"

Vi träffades klockan åtta. Jag tog ett djupt andetag och började prata. En och en halv timme senare hade jag pratat klart. Jag hade talat till punkt. Och läkaren hade lyssnat. På riktigt. 

Det kändes så bra.