Alla inblandade sörjer julkortets död. Bakgrunden till frånfället är att de tilltänkta modellerna visat sig vara omöjliga att fånga på en enda vettig bild.

Vila i frid julkortet. 

Alvin ska vara Lucia på torsdag. Det har varit bestämt sedan länge. Mycket bestämt.

Häromdagen frågade jag honom på nytt om han verkligen skulle ha det vita linnet till luciakronan eller om han hellre ville ha pepparkaks- eller tomtedräkt på kroppen. Det är ju liksom okej att blanda hur man vill.

Jag fattar inte själv varför jag måste fråga så många gånger. Jag till och med skäms lite över att jag gör det, så hade det ju inte varit om Signe haft samma önskemål eller om hon velat vara pepparkaksgubbe. Pojken är fem år! Varför kan jag inte bara säga ja och okej och fixa fram det där lucialinnet? Inners inne finns det uppenbarligen en liten del av mig som inte är så himla politiskt korrekt i alla fall. (Men säg det inte till någon.)

Alvin vidhöll hur som helst att han skulle ha det vita linnet och var så bestämd att jag inte kunde låta bli att dra på smilbanden. Som en sann femåring reagerade han blixtsnabbt. ”Varför skrattar du? Vad skrattar du åt?” Jag samlade ihop mina anletsdrag och förklarade att jag bara var glad. Glad att han var så bestämd, att det var bra. Att det är bra att veta vad man vill. Det var därför jag skrattade.

Förresten… Jag kanske ska tillägga att skälet som sonen anfört till att han vill vara just Lucia är att ”då kan man bränna alla”.

Jorå.

”Lucian har ju massa ljus. På hela huvudet. Men pepparkaksgubben han har bara ett ljus i handen. Och tomten… Han har ingenting, han bara går. Pffft…)

Ja, så har han sagt. Det låter som om dagiskompisarna gått ihop och jämfört de olika figurerna i luciatåget på samma sätt som de jämför superhjältars krafter och förtjänster. Men jag tror att den verkliga anledningen till att Alvin vill vara Lucia är att det är den finaste figuren i tåget. Kolla bara…

        
(Jag älskar förresten hur kronan vilar på öronen i sann Prins John-anda.)

Jag bor i en liten kommun strax norr om Göteborg. Eller ja, den är inte så liten egentligen.  Befolkningsmässigt återfinns vi på plats nummer 88 bland Sveriges 290 kommuner. Vi är dubbelt så många som i Hultsfreds kommun, men hälften så många som i Trollhättans. (För er som undrar är den minsta kommunen Bjurholms med hela 2 433 invånare. Vi är i alla fall mer än tio gånger så många som de är. )

Ja, vi är inte så få, men känner oss ändå små i jämförelse med storebror. Göteborg. Nästan tjugo gånger så stor som oss, näst störst i landet, femte störst i Norden och centrum för i stort sett allt i regionen. Det är dit man åker för att arbeta eller roa sig, shoppa eller utbilda sig. Som så många andra kranskommuner lider vi av ett svårartat mindervärdeskomplex.  Men från och med idag är det historia.

Som bekant har alla kommuner med självaktning en slogan. Ovan nämnda Bjurholm har, inte helt oväntat, ”Sveriges minsta kommun”.  Mellerud fick kritik för sin ”Hårda bud i Mellerud” medan Sotenäs, som inte ligger allt för långt därifrån, tycks ha kommit undan med sitt ”Full fräs i Sotenäs” och Trosa kan skoja till det med ”Världens ände”. Vår kommuns slogan är ”En stark del av Göteborg”. Något som många dragit på smilbanden åt och tänkt att det snarare borde vara ”En bakdel på Göteborg” eller kanske ”En reservdel till Göteborg.” Men det var då. Det var innan tåget.

Idag invigdes pendeltåget som ska förändra liv. Nu kan vi åka till Götet på tjugo minuter och till Trollhättan på en halvtimme. Välden har krympt och vi har i stort sett blivit Sveriges navel. Alla tittar på oss. Ja, alla som inte har något bättre för sig alltså.

Vi var nere på invigningsfesten i ett av de fem samhällen i kommunen som nu välsignats med pendelstation. Det var sång och marknad, flottyrringar och lotterier. Lasse Kronérs ordvitsar blandades med Jessica Anderssons skönsång och förväntan inför eftermiddagens fyrverkerier låg nästan lika tung i luften som röken från alla eldkorgar som stod och brann.

Alvin fick en fladdermus målad i ansiktet inne på stationen och medan han satt och balanserade på den höga stolen kunde jag se mig omkring. Det jag såg var fint. Byggmästarna tyckt ha skött sig och allt såg snyggt och prydligt ut. Hissen gled nästan ljudlöst upp till gångbron som ska ta pendlaren över den nya motorvägen och ner till järnvägen. I rusningstid kommer tågen att avgå varje kvart och i kommunen pyr just nu många, mer eller mindre långt framskridna, planer på både nya bostäder, skolor, sporthallar och skyskrapor(!). Doften av kaffe och bullar som sipprade ut från den nyöppnade Pressbyrån kunde lätt misstas för lukten av en godare framtid och jag blev för en kort sekund rörd. Så många hoppas så mycket.

Imorgon ska jag ta pendeltåget till jobbet på bara några minuter. Bilköande är numer historia och ser ni några i Göteborgsområdet som går med rakare rygg och fastare blick än vanligt imorgon så kan ni räkna med att de kommer från samma kommun som jag.

Barnakinder rosiga av kyla utifrån och värme inifrån. Fint.

Vi har haft fantastiskt väder idag. Kallt och klart och soligt och snöigt - vinter på riktigt. Vi har varit vid pulkabacken och så gick vi in en snabb sväng på en märklig lokal julmarknad som till nittionio procent bestod av lotterier. Tombola – det är julstämning det! (Eller inte.)

På kvällen blev vi bjudna på mat hos min syster. Vi tittade på ”Så mycket bättre”, jag åt alldeles för mycket godis och barnen hoppade och levde runt så att väggarna skallrade. En helkväll.

Dagarna går så fort. Livet går så fort och ibland undrar jag vad det blir av det. Jag är trettiofyra år. Inte gammal och inte ungdom. Vuxen.

Oftare och oftare tänker jag tankar om att det inte finns något att vänta på. Att jag ska leva livet nu, göra saker nu, tycka om mig själv nu. Inte vänta på ”om” och ”men” och ”sedan”. Jag pratar inte om jordenruntresor eller deltagande i dokusåpor, utan mer saker i stil med att ringa samtal jag längtat efter, låta bli att svara på samtal jag inte vill ta, ha klänning en onsdag på jobbet och rött läppstift på julfesten. Att inte låta andras förväntningar eller Jante begränsa mig.

För vem vill bli ihågkommen som ”hon som var så lagom” eller ”hon som var som alla andra”?

Så tänker jag och det är nog därför jag skriver så sällan. Det som rör sig i mitt huvud nu för tiden känns så stort, så svårfångat och så oerhört pretentiöst att sätta på pränt. Att skriva om barnen är enkelt. Att skriva om mig själv, så mycket svårare. Men här är jag i alla fall. För er som undrat…

Äntligen lite ljus i stugan! Jag har aldrig längtat så mycket efter advent som i år. Mörkret 2012 måste vara det mest kompakta någonsin. Men nu så! Åtta adventsstjärnor och tre, nej fyra, adventstakar hittills och nu ska vi iväg och köpa en stjärna till Alvin. Han har särskilt önskat en i guld.

Nu på morgonen har han öppnat tre adventskalendrar. En med choklad, en med paket och en TV-kalender med bara en vanlig lucka. Något överdrivet kan tyckas men än har ingen klagat.

Signe tittade upp i fönstret imorse och utbrast: "De bli jättefint blinka lilla fäna hänga dä!" Min duktiga unge!

"Varför bloggar du aldrig nu för tiden?"

PS. Det smaskiga mörkgröna nagellacket hamnade inte bara på Signes kinder, mun, armar och händer utan blev även en prydnad för golv och stolar i köket. DS.

Jag funderar på julkort för året och fnissar för mig själv när jag tänker på Alvins första.

I november berättade jag entusiastiskt om min julkortsidé för Fredric, varpå han utbrast med stor skepsis i rösten: "I en låda? Men då syns han ju inte."

Det där med kommunikation alltså...

En vän till mig är gravid. Hon har två barn sedan innan och det yngsta var inte friskt när det föddes. Det har varit många turer fram och tillbaka de senaste åren och det är det fortfarande, även om det mesta är bra och friskt och roligt.

När jag fick veta att det var en liten trea på väg blev mitt gensvar snabbt och spontant: ”Du är galen.”

Jag och mamman har så klart pratat om det här innan, tanken på att skaffa fler barn. Eller ja, vi har egentligen inte pratat särskilt mycket om det, vi har bara vetat hur vi tänker, hur vi känner. Hur det känns att på ett påtagligt sätt ha fått erfara att det inte finns några garantier, att olyckan kan drabba alla. Urskiljningslöst. Jag lovar, det är inget som får en att vilja rusa in i bebisverkstaden precis.

Men nu var det alltså just det hon gjort, ja inte rusat kanske, men efter noga övervägande tillsammans med sin man beslutat att skaffa ett tredje barn. Och jag blev glad för deras skull. Glad och avundsjuk. Avundsjuk för att de vågar.

Jag och Fredric har ända sedan vi bestämde oss för att försöka få barn tänkt att vi vill ha just två stycken. Det känns rimligt. Det känns bra. Två händer, två barn. Två ögon, två barn. Hur nu det skulle hjälpa förresten. Det går ju ändå inte att hålla båda i blickfånget samtidigt, om man inte är rejält vindögd.

Ja, hur som helst så tänkte vi redan innan Signe kom till oss att det inte skulle bli några fler barn efter henne. Men när hon väl gjort sin dramatiska entré blev det så definitivt. Inga fler barn. Aldrig mer. Aldrig. Jag utsätter inte mig själv och min familj för en sådan risk igen. Jag är rädd att förlora barnet, att det ska vara sjukt, skadat eller födas extremt tidigt. Jag är rädd att vattnet ska gå i förtid så att jag får ligga på sjukhus veckor i sträck och inte få träffa mina barn. Jag är rädd för en repris utan lyckligt slut.

Och plötsligt känns det inte som mitt eget val att inte försöka få fler barn än de två jag redan välsignats med. Istället är det rädslan som valt åt mig. Oron som styrt mitt liv. Ängslan som definierat mig.

Jag hatar den känslan. Känslan av att vara livegen under rädslan och låta oron få bestämma. Så vill jag inte ha det! Jag vill bestämma själv. Men hur backar jag tillbaka? Hur återtar jag beslutet om att inte skaffat fler än två barn från oron? Jag begriper inte det.

Sådant behöver i alla fall inte du fundera över mer, min vän. Du vann över rädslan, tog kontrollen över din oro och fattade ett beslut. Ett fantastiskt sådant. Sedan förstår jag så klart att oron inte kommer att låta den här graviditeten gå obemärkt förbi. Visst kommer du att oroa dig. Massor. Men:

Fuck oron! Den är störd i hela jävla hjärnhelvetet, som jag tror att du själv så målande hade uttryckt det.