Jag erkänner. Jag har varit lite sur på sistone. Lite gramse. På er.

Jag har gått och tjurat lite över att ni är så jeeeeeeeeekla snåla med att kommentera det jag skriver. Det känns sådär. Att gå och tjura alltså. Vad är det att tjura över liksom? För det är väl inte för kommentarernas skull jag skriver. Eller?

Det där är så dubbelt. Jag önskar på ett sätt att jag var helt fri från bekräftelsebehov, att jag bara kunde skriva och skriva och vända ut och in på mig själv helt för min egen skull, utan att bry mig om ifall någon läste eller inte. Men, då kunde jag ju lika gärna skriva dagbok och det, mina vänner, är jag värdelös på. Det finns helt enkelt inget tråkigare än att skriva bara för sig själv, att skriva något som ingen annan får ta del av eller reagera på. Helt meningslöst.

Nu har jag bloggat i två och ett halvt år. Att varje dag få gå in på bloggen och se att människor läser det jag skriver, det är så roligt. Att se att det är många människor som läser det jag skriver, det är ännu roligare. Att några av alla dessa människor dessutom tar sig tid att skriva tillbaka och kommentera det jag skrivit, det är det roligaste av allt. Jag erkänner – så simpel är jag. Jag gillar när folk kommer i dialog och pratar med mig, mycket mer än jag gillar att bara prata rakt ut i tomma luften. Så är det.

Ibland när jag möter på bekanta, bekantas bekanta eller bekantas bekantas bekanta som säger ”Åh jag läser din blogg, den är så bra!” så säger jag ”Gör du det? Åh så kul! Tack.” fast inom mig tänker jag att ”Det hade ju varit trevligt om du hade sagt hej någon gång”. Men så vet jag att jag är precis likadan själv. Jag tassar runt och smygläser än här, än där och ger ganska sällan något avtryck från mig. Det är ju tillåtet i bloggvärlden! Att gå hem till någon, kolla i badrumsskåpet, öppna kylen och sedan gå ut igen som om inget hänt, det får man. Sådana är spelreglerna.

Mja, hur som helst... Det jag ville meddela med detta lilla inlägg var mest bara att jag inte är sur längre. Idag rasslade det nämligen till med fler kommentarer på en dag än ni hittills klämt ur er på hela det unga året. Det är alltså om klädhantering man ska skriva, sortering av avlagda plagg eller jakt efter pyttesmå trosor, då hettar det till i stugorna och kommentatorslusten väckt till liv. Vem hade kunnat ana att det var då det funkade?

Det här är en dag som kräver ett särskilt inlägg om klädvård. Och då menar jag inte bara det där vanliga tvättandet, hängandet, vikandet, sorterandet och strykandet som kreti och pleti ägnar sig åt. Nej, det jag främst tänker på är allt det arbete som kommer sig av att man inte bara köper nya kläder till sina barn, kläder som man sedan slänger så fort de urvuxna. Det arbetet, mina damer och herrar, måste vara världens mesta underskattade hemarbete.

Vi har den fantastiska förmånen att få ärva och låna massor av kläder till Signe. Hon är familjens mest välklädda och har en garderob som kan vara rent stressande. Hur ska hon hinna använda alla dessa fina kläder innan de blir för små?

Det är som sagt förmånligt och härligt på många sätt att slippa köpa kläder. Förutom att vi sparar pengar så sparar vi så klart på miljön och så är kläderna redan mjuktvättade och mindre fullmatade med färg när vi får dem. Det känns bra. Vad som ibland känns mindre bra är all logistik. Jag har kläder på väg ut, in, bort och tillbaka i halva huset känns det som. Jag har alltid påsar med kläder som ska lämnas tillbaka, kläder som ska lämnas vidare och kläder som ska skänkas bort efter att barnen vuxit ur dem.

I andra påsar ligger kläder som är på vänt. Lånade eller ärvda kläder som ännu är för stora. Sorterade efter storlek och säsong ligger de där och väntar. Alvins avlagda kläder som Signe ska få. Nya kläder som jag köpt i stora storlekar på rea. Överallt kläder. Och skor. Jag har ett helt skåp fullt med skor ute i förrådet, från storlek 24 och uppåt. Signe kommer aldrig att behöva gå barfota fram i livet.

Idag har jag gått igenom Signes garderob, rensat bort sådant vi inte använder och sådant som blivit för litet. Storlek 80 är nu helt ute och 92 börjar smyga sig in. Jag har öppnat fyra olika kassar och två lådor med kläder som väntat ett tag. Valt ut, valt bort, sorterat, vikt ihop och hängt upp. Rena julafton fast utan tomte och utan gemenskap och god mat.

Jag tycker att man borde ha en egen dag i almanackan för att uppmärksamma klädlogistiken i svenska hem. Om tulpanen och kanelbullen får varsin dag så borde de klädsorterande mammorna få en också. Mors dag räcker inte till, den är för kort och går åt till att uppmärksamma det uppenbara som en mamma gör, som att föda och älska sina barn. Klädhanteringen är liksom av en annan kaliber, fullständigt ouppmärksammat och helt utan tack. Ändå är det en syssla som kan uppta en hel lördag, med undantag för middag, en kort promenad och ett parti Rävspel. Bara så ni vet...

(Tips: Väldigt roligt set med modellera som engagerat hela familjen. Vem hade anat att Fredric hade en sådan talang för frisyrer? Borde jag bli orolig? Inköpt på Ica Maxi på rea för 37 spänn.)

Nu har det gått fyra månader sedan jag var hos Signes neonatalläkare i Trollhättan för någon slags ”debriefing”. Jag fick tala med en man som verkligen lyssnade på vad jag hade att säga, nickade, hummade, ställde vettiga frågor och på allvar ville veta vad jag tror att de hade kunnat göra annorlunda. Han talade om avdelningens egen insats med ett klädsamt mått av självkritik och jag hade verkligen försökt förbereda mig innan så att den kritik jag gav skulle vara konstruktiv.

Jag fick med lite skämskänsla i kroppen ge honom texterna från bloggen, från Signes födelse till det att knappen var borta och viktuppgången tagit fart på allvar. Känslan när han tog emot dem var att han skulle läsa, men vad vet jag? Vad vet jag egentligen?

Jag var så glad när jag gick från sjukhuset, men dagarna, veckorna och månaderna efter infann sig sakta men säkert någon slags känsla av antiklimax. Lite ”Jaha”. Lite ”Det var det”.

Jag vet inte vad jag förväntade mig. Trodde jag att telefonen skulle ringa sig varm? Trodde jag att doktorer, sköterskor, logopeder och dietister skulle stå på kö för att få prata med mig och ta del av vår framgångssaga, sagan om ett barn som föddes tidigt och lärde sig äta sent?

Jag vet inte vad jag förväntade mig. Det jag vet är att inget hände. Det jag vet är att ingen inom sjukvården verkar vilja se att det vi varit med om är något att dra lärdom av, att det kan bidra till andra barns och familjers välbefinnande. Inte nutritionsteamet i Göteborg och nu alltså inte heller barnavdelningen i Trollhättan.

Men så plötsligt… Plötsligt beskriver en av medlemmarna i Facebookgruppen ”Knapphålet” deras senaste möte hos nutritionsteamet på Östra, samma team som gav oss kalla handen när vi pratade Graz och sondberoende i maj 2011.

”…måste säga att jag blev glatt överraskad över deras inställning. Vi satt och diskuterade länge om sonens matsituation och hur vi ska gå vidare för att sluta sonda. Pratade om olika tillvägagångsätt i Sverige och övriga Europa, vad det fanns för hjälp att få förutom gastroteamet. De var öppna och nämnde flera ställen ute i Europa. ”

Eeeeh… What!? Pratar vi om samma gäng här? Insinuerade de inte minsta lilla uns om barnmisshandel när de pratade om Europa?

”…De tyckte att det var helt rätt timing att börja pressa sonen, de var mycket väl med på att många blir sondberoende och att vi inte kan fortsätta att sonda fulla mål och hoppas på att han börjar äta själv.”

Ursäkta? Hörde jag verkligen rätt? Sa de verkligen inget om att försöka med glass, ge sig till tåls framåt skolåldern och bara vara glad för att det inte är värre?

”…tycker att detta är en bra början och de kommer att vara där och stötta. Dietisten kommer ringa en till två gånger i veckan för att kolla läget och vi ringer om vi vill bolla tankar. ”

Jag är mållös. Ingår stöd i konceptet? Är det inte kontroll och skuldbeläggande som ligger i fokus? Vad har hänt? Jo det ska jag tala om för er! Signe har hänt. Frida har hänt. Stina har hänt. Det är vad jag väljer att tro i alla fall. Att våra fina mirakel inte går att blunda för.

Nu håller vi tummarna för den här lille killen också, att han ska gå samma smakfulla framtid till mötes som våra tjejer. Att hans mamma ska få uppleva den glädje jag nyss fick uppleva – den välsignade glädjen i att få se sitt barn med god aptit äta plättar med socker och sylt och skölja ner dem med ett stort glas mjölk. Den glädjen önskar jag att alla kunde få uppleva.

Jag har inte bröstcancer. Idag vet jag det med säkerhet.

När jag gick in i hissen, på väg upp till mottagningen där mammografen väntade, mötte jag min egen spegelbild. Plötsligt slogs jag av tanken ”Tänk om det här är sista dagen i mitt liv som jag känner mig frisk.”

Jag har inte känt mig särskilt orolig egentligen, det nära halvår jag väntat på att vårdcentralens remiss skulle omsättas i praktik. Precis som distriktsläkaren där har jag själv inte kunnat hitta någon distinkt knöl i bröstet utan mer en diffus knölighet som jag plötsligt blev osäker på om den var normal eller inte. Remissen till bröstmottagningen gick iväg mest ”för säkerhets skull” och även om cancerfantasierna blommat ut ohämmat vid några tillfällen, har jag för det mesta kunnat hålla det ifrån mig.

Jag har försökt tänka att det hela handlar om att jag ska få ett ok på den där knöligheten. Att jag ska få veta att den är helt normal så att det är först om det skulle dyka upp annat knöligt som jag behöver oroa mig.

När mammografen gjort sitt fick jag sitta ner i väntrummet igen. En kvart senare ropades mitt namn upp och jag fick följa med en sköterska som visade in mig i ett rum hon kallade för ”ultraljudsrummet”. Jag hade fått veta innan att ultraljudsundersökning kunde komma att utföras om det fanns några oklarheter kring röntgenbilderna.

Plötsligt blev luften tyngre att andas. Plötsligt kändes det som en väldigt dålig idé att inte ha berättat för någon var jag var. Plötsligt kände jag mig väldigt ensam.

Varför berättar man inte för någon att man går runt och funderar på om man har cancer? Det har jag tänkt på en del tidigare. Nu vet jag.

1. För att man inte orkar med andras oro.

2. För att man inte vill framstå som en pjåskig typ.

3. För att man inte orkar höra "Det är nog inget farligt ska du se."

4. För att man inte orkar med mer oro än sin egen.

5. För att man tänker att andra inte heller orkar med mer oro än sin egen.

Så kom läkaren som skulle utföra ultraljudet in. ”Röntgenbilderna ser bra ut, men vi tittar lite extra för säkerhets skull.”

Han tittade lite extra, sa ord som ”normalt”, ”vanligt” och annat vackert. Och så fick jag gå. I hissen ner såg jag min spegelbild på nytt och ville krama den.

Jag hämtade barnen tidigt på dagis, drog in deras doft i näsan och ville gråta men lät bli. Jag ringde mamma och syster och berättade lite i förbifarten att jag inte hade cancer. Jag berättade för Fredric när han kom hem, högst odramatiskt och i samma anda som jag berättade om mitt tandläkarbesök i förra veckan.

Efter middagen fick jag ett utbrott över blodapelsiner på en diskbänk och det är väl ungefär så långt jag kommit i min känslobearbetning.

Idag vet jag med säkerhet att jag inte har bröstcancer. Imorgon seglar jag ut i ovissheten igen. 

Två inlägg inom en halvtimme. Det måste vara rekord.

På tal om lilla fina Alvin så måste jag bara få berätta lite om de storslagna födelsedagsplanerna som smids just nu. Han blir sex år om bara 18 dagar och frågar nästan varje dag om det inte är februari nu. (Han fyller den 1:a.)

Det är faktiskt häftigt att få befinna sig i närheten av någon som längtar så mycket efter något. Hur ofta händer det liksom? De flesta av oss är ju lite lagom blasé inför det mesta i livet och kan till och med glömma av våra egna födelsedagar. Det händer aldrig en sexåring.

Vad Alvin tror och tänker ska hända på hans födelsedag är dock mindre tydligt. Några hållpunkter har vi i alla fall fått: Han ska få paket. Ett av dem bör innehålla en discokula. Flera av dem bör innehålla Skylanders. Han ska ha barnkalas. Dit ska kompisar komma och de ska ha paket med sig. Där och då ska även discokulan fram och det ska dansas. Det ska även fiskas efter godispåsar och som ett practical joke bör vi nu och då stoppa strumpor i påsarna. Tårta ska inmundigas och på den ska det finnas följande bild:

Mmmmm.... Så gott det ser ut. Bara jag ser en Skylander så vattnas det i munnen på mig.

Fredric förklarade för Alvin vad vi skulle se på TV ikväll. Senare frågade sonen om vi inte kunde äta lite godis också när vi skulle titta på inbrottstjejerna och -killarna som hade varit så duktiga och snälla.

Inbrottsgalan. Det hade varit nått' de'!

Årets nykomling, årets bragd, årets kvinna... Jag ser det framför mig. Priset är en förgylld kofot.

Våga SVT! Våga!

Jag har tyckt om att skriva ända sedan jag var ett litet barn. Jag minns min första skrivbok där jag plitade bokstäver på rad efter rad utan att ännu kunna bilda några ord med dem. Själva pennföringen fascinerade mig, att forma former som blev bokstäver, som så småningom blev ord som innehöll mening.

En annan sak med barnet som var jag, är att hon var en fasligt lillgammal typ. Hon använde ord som de andra barnen aldrig hört, tyckte sig kunna mer, veta mer, förstå bättre och vara mer mogen. I alla fall inuti. Jag försökte så klart anpassa mig så gott det gick till min omgivning, men med mer eller mindre stor framgång.

Jag har i stort sett alltid känt mig främmande i min egen ålder. När jag tänker på det tror jag att det är först nu, när jag är över trettio som jag känner mig just så gammal som jag är. Ja, kanske faktiskt något yngre än de 34 år jag bär i kroppen. Kanske. 

Det där med att vara lillgammal och att skriva mycket som väldigt ung, det kan få vissa konsekvenser. Nämligen att det som skrivs låter fasligt lillgammalt. Idag städade jag bland gamla papper i arbetsrummet och ramlade då bland annat på en mapp full med mina skoluppsatser. Jag har läst och rodnat och varit på vippen att sy mig en egen skämskudde på symaskinen intill. Hur står mellan- och högstadielärare ut!? frågar jag mig. Hur håller de masken? Hur gör de för att inte skratta ihjäl sig?

Jag vill drista mig till att dela med mig av ett av mina tidiga alster. Det är inte daterat, men jag tror att jag var 14 eller 15 år när jag skrev ”Ung drömmare”. Som en bakgrund skulle jag bara vilja förtydliga att jag under mina tidiga tonår nästintill överkonsumerade litteratur i denna genre.

Bara så ni vet...

Jag rodnade så öronen brann när jag läste mitt gripande alster. Jag rodnade igen när jag skrev rent det på datorn och jag rodnar nu vid bara tanken på att ni ska läsa det. Men, here we go.

Ung drömmare

-Katarina Sjöström, vakna! Magister Perssons mäktiga stämma ljöd ut över klassrummet. Kan fröken Sjöström möjligen göra sig det stora besväret att svara på hur den kemiska formeln för koldioxid lyder?

   Katarina greps nästan av panik, hon hade ju inte hört ett ord av vad han hade sagt på hela lektionen.

-Eeee, H2O.

-Tack Katarina. Ja nu hör ni att enligt Katarina är koldioxid ett annat namn på vatten.

   Hon kände hur det hettade i anskiktet när klassen skrattade åt henne. Det hände allt oftare att hon drömde sig bort på lektionerna.

-Kattis, det här går inte längre. Du kan inte sitta och drömma om Henrik varenda lektion!

   Det var Katarinas bästa vän Helena som vände sig om och viskade.

-Du hänger ju inte med alls. Innan du vet ordet av kanske du har sänkt dina betyg.

-Ja jag vet, men jag kan faktiskt inte hjälpa det. Jag kan bara inte låta bli att tänka på honom.

-Ja ack den kärleken, den kärleken! Viskade Helena retsamt medan hon vände sig om.

   Ja den kärleken, den olyckliga kärleken tänkte Katarina. Åh den underbara, ljuvliga Henrik som var så snäll och fin. Henrik som var tillsammans med Sara. Det var han som var orsaken till den olyckliga kärleken, eller var det Sara som var orsaken? Skulle Henrik ha gillat Katarina om det inte hade varit för Sara? Tanken slog henne plötsligt, men hon slog hastigt bort den. För vem skulle kunna gilla henne? Hon var ju så… vanlig! Hon, med sina vanliga gråblå ögon och sitt vanliga bruna hår som var alldeles rakt. Inte en lock så långt ögat nådde.

   Fin figur hade hon inte heller, nästan inga höfter och nästan inga bröst. Nej, vem skulle kunna gilla henne? Sara däremot, hon var både vacker och spännande. Åtminstone tyckte killarna det. Sara hade långt, mörkt hår fullt av vågor och lockar. Hon hade vackra bruna ögon och en nästan perfekt kropp och så var hon spännande. Det var nog ingen som kommit riktigt nära Sara. Det hade inte ens Henrik, trots att han försökte så mycket.

   Katarina undrade om Sara verkligen inte ville att någon skulle komma nära henne eller om det bara var så att ingen hittat den rätta vägen än.

   Egentligen var det synd om Sara. Hon mådde nog inte så bra men det visade hon inte, istället tog hon på sig en tuff och hård mask för att skrämma bort alla inkräktare som försökte komma nära henne.

   Efter vad Katarina hade hört så hade Saras mamma inget jobb och hennes pappa hade visst svårt att stanna på de arbetsplaster han hade haft eftersom han drack ganska mycket. Detta gjorde att familjen fick flytta runt ganska mycket och Sara hann aldrig få några riktiga vänner innan de flyttade till nästa plats.

   Men Henrik hade hon i alla fall fått, tänkte Katarina dystert. Ibland när hon tänkte på det kändes livet helt meningslöst och tomt. Så länge hon kunde minnas så, när hon hade varit kär, så hade det varit olycklig kärlek. Det började redan i fjärde klass med Erik, sedan var det Joakim i sjätte, Anders i åttonde och nu var det Henrik.

   Hon vaknade ur sitt dagdrömmeri av att det ringde ut. Äntligen var skoldagen slut. Hon gick till skåpet och började lägga in böckerna.

-Du väntar väl på mig Kattis? frågade Helena. Har du lust att hänga med till kiosken?

-Nej, jag tror inte det. Jag måste hem och arbeta på svenskauppsatsen. Jag har nästan inte hunnit med något alls och den ska vara inne imorgon.

-Ja, ja, men vi ses imorgon. Hej då! Helena vinkade och gick bort mot sitt skåp.

   På bussen hem börjar Katarina fundera igen. Det hade kanske varit bäst om hon aldrig hade träffat Henrik. Då hade hon inte varit så olycklig. Visst hade det varit bra i början, innan han hade blivit tillsammans med Sara. Då hade hon ju varit så där underbart kär, men nu var det ingen skön känsla längre.

   Varför blev hennes känslor aldrig besvarade? Var det något fel på henne? Skulle hon aldrig få någon kille? De frågorna ställde hon sig ofta.

   Men även Katarina skulle en dag träffa honom – den rätte! Fast det nu kändes så hopplöst så skulle hon gifta sig och skaffa barn. Men när man är ung gör man allt för att ta vara på åren och man har så bråttom. Man tycker att livet snart är slut, fast man bara är 15 år.

Herregud. Kärlek, passion, socialt utanförskap, utsatthet, dödslängtan, framtidstro… Den innehåller allt. Släng in några vampyrer och en och annan varulv också så är Twilightsagan fullbordad.