Hur många Lindexkassar krävs det för att man ska sluta tänka "Tänk att jag hittade något på Lindex!" och istället bara inse att man nu är en person som handlar sina kläder på Lindex?

Så var en fullmatad festhelg till ända. Även om jag lät lite gnällig igår över att barnkalaset tog musten ur mig så måste jag understryka att jag älskar att ordna kalas. Jag älskar att planera och fixa, baka, laga mat, duka och pynta. Det enda jag inte gillar är att städa, men det är så klart väldigt härligt när det väl är gjort.

Nog om kalas nu, vi fokuserar på något viktigare istället – vikten. Inte min då, den borde rimligen ha gått upp under helgen eftersom jag har en hyfsat normal ämnesomsättning, utan Signes.

Jag var på BVC med henne i fredags för en tvåochetthalvtårskontroll. Vi missade ju tiden före jul och när vi erbjöds en ny tid på Alvins födelsedag tänkte jag att det var en jättebra idé. Jag skulle ändå vara ledig och en sväng ner till samhället skulle det nog bli hur som helst, för att köpa tårtingredienser eller så… Men, ju närmare vi kom den aktuella tiden, desto mer uppenbart blev det att det inte var någon bra idé. Inte någon bra idé alls.

I de perioder då Signe äter bra är jag en cool katt nu för tiden. Då tänker jag att vi är helt ute på andra sidan, att vikt och längd på vårt yngsta barn inte är något som påverkar vår vardag längre.

I de perioder hon äter sämre är jag inte riktigt lika cool, men jag kan ändå hålla mig i skinnet. Vi har gått igenom tillräckligt många upp- och nedgångar nu för att jag ska veta att det vänder så småningom. Även om det så klart är jobbigt och stressande att hon inte äter så mycket som jag skulle önska, så kan jag hålla ångesten hyfsat i schack.

Signe åt dåligt under julen när hon var krasslig. Sedan kom hon igång igen efter nyår och alla var glada, till några veckor senare när hon fick feber och på nytt tappade matlusten. Och så var det dags för kontroll på BVC. Koll och kontroll och ångesten slår ut i full blom. ”Tänk om hon inte har gått upp i vikt sedan sist. Tänk om hon har gått ner! Är hon inte väldigt liten? Väldigt, väldigt liten är hon allt. Vad säger sköterskan om vikten gått ner?”

Och då ska ni veta allt våra BVC-sköterskor ALDRIG haft något negativt att säga om Signes vikt. De har aldrig sagt ett ord om den, mer än att den ser bra ut. Det är alltså inte BVC i sig som ger mig andnöd, utan tanken på att bli kontrollerad. Det är en gammal sjukhusskada, inte tu tal om annat, och inget den stackars BVC-sköterskan kan veta om när hon skickar ut sin inbjudan med ett trevligt ”Välkommen” som rubrik. Hon har ingen aning om vilka känslor som kommer i svang hos mig, eller hade, kanske jag ska säga, för nu vet hon.

När Alvins födelsedag väl kom och första delen av den mest handlade om att vänta på Kontrollen var jag uppskruvad och lynnig. Jag hade extremt dåligt tålamod och hade förmodligen mått bra av att gå rakt ut i skogen och vråla allt vad jag orkade till en tall. Istället gick jag runt och bet mig i tungan och försökte vara snäll mot mina barn samtidigt som jag trugade med vatten och mat och choklad till Signe. Allt för att blidka vågen som väntade.

Klockan två var det dags och när vi kom in till sköterskan tog det ungefär två minuter innan både jag och Alvin fick lättat våra hjärtan på det som de var mest uppfyllda av.

Alvin: ”Förut var jag fem år, men nu är jag sex. Men till och med när jag var fem var jag snabbare än en sexåring.”

Jag: ”Jag önskar att jag inte hade sagt ja till en tid på Alvins födelsedag. Jag tycker att detta är jättejobbigt. Jag är så orolig att vikten inte ska vara tillräcklig.”

Så fick jag försöka förklara hur jag kände och sköterskan hon fattade och fattade inte på en gång. Hon vet hur vi har haft det, men hon såg också att Signe var pigg och frisk och normalt utvecklad på alla sätt och vis. Det är hennes fokus. Vikt och längd är bara en liten del av helheten och ingenting att oroa sig för så.

Lättare sagt än gjort…

Men Signe hon målade och pekade, muade och sa kossa åt kossan, jamade och sa katt åt katten, pekade på den bil som var minst och på dockans näsa, hon hoppade jämfota fram på golvet och brydde sig föga om sin storlek. Hon skuttade glatt upp på vågen vars siffror genast började rulla upp och ner, hit och dit tills de slutligen stannade på 10,7 kilo. 700 gram upp på tre och en halv månad. Klart godkänt och vi klättrar sakta men säkert upp mot en högre kanal bland tillväxtkurvorna.

Mitt hopsnörda inre började långsamt lösas upp. Nu var det bara längden kvar och den kände jag ingen oro för. Det är ju lätt att se när byxor flaggar och jag började så sent som för en vecka sedan växla upp från storlek 86 till 92 i Signes garderob.

Alvin fick först visa hur det skulle gå till, stå med hälarna mot väggen och sträcka på sin 122 centimeter långa kropp. Sedan var det Signes tur. Hälarna mot väggen och måttbandet rullades ner och ner och ner till 84 centimeter. Va!? ”Nej det måste vara fel. Vi kan väl ta det på skötbordet istället.” Och det gjorde vi. Till ljudet av Signes högljudda protester fick vi sträckt fram fyra millimeter till och jag fattade ingenting. Hur kan hon nästintill ha stått still på längden? Jag som var så säker på att hon stuckit iväg rejält uppåt.

Så snördes det samman där inne i mitt inre igen. Kurvorna skrevs ut för att kunna skickas till vår läkare på sjukhuset i Trollhättan. Vi ska träffas till våren och inför det ville han ha lite koll på hur Signe ligger till. Vi ska bland annat prata om tillväxthormoner, något jag tidigare varit ganska så säker på att Signe skulle slippa. Nu vet jag inte längre. Två och ett halvt år gammal och inte ens 85 centimeter lång. Det är inte mycket att komma med…

Ja, vad blir då summan av det hela? Vad visade kontrollen?

1. Att Signe är förhållandevis normal efter att ha fötts tre månader för tidigt.

2. Att jag är förhållandevis onormal efter att ha fött tre månader för tidigt. Fortfarande.  

Postbarnkalaskoma. Finns det en sådan diagnos? I så fall lider jag av den just nu. Den och en rejäl förkylning. Ingen bra kombo. Men kalaset blev bra och fint och roligt på barns vis och även om maten var ful så var den kul. Och god.

Men nu är det soffläge resten av kvällen som gäller. Imorgon kör vi igen. (Då hoppas jag även att jag har lite ork att berätta om vårt besök på BVC med Signe igår. Det gick bra för Signe och dåligt för mig kan man säga. Där fick ni väl en cliff hanger som heter duga...)

Idag... Idag är det äntligen dags!

Som vi har väntar och längtat efter det här. Planerat i detalj och köpt grejer, både på nätet och i butik. 

Nu gäller det bara att hålla i. Yes! I dagarna tre. Hela fredagen, lördag förmiddag och söndag eftermiddag blir det håll i gång.

Och det är väl klart att man vill fira, när den finaste pojke man har fyller år.

Grattis Alvin 6 år!

Okej. Här kommer, om ni ursäktar, ett inlägg på temat "barnsligt klokt".

Igår blev det ingen dusch för Alvin som det var tänkt och därför har jag påmint honom flera gånger under dagen om att det är dags för tvagning ikväll. Vid tandborstningen kommer jag plötsligt på att han ju inte tagit den där duschen än. In i regnet med honom och när han kommer ut säger jag:

-Tänk att jag nästan glömde att du skulle duscha. Jag som sagt det flera gånger idag.

-Ja, säger Alvin och fnissar lite.

-Och jag hade redan glömt det. Det gör man gärna när man inte vill.

Visst är det exakt så det är!

Alvin är hos kompis. Signe sover ute i vagnen. Jag är ensam inne i huset och det är så tyst att det gör ont i öronen.

Underbart.

Till lunch idag åt Signe åtta, jag repeterar; ÅTTA köttbullar. Det blir fortfarande en mindre chock för mig varje gång hon beter sig som ett friskt barn och tar igen för förlorad mat efter sjukdom.

Ätmönster dag för dag vid förkylning och feber: Inget, inget, lite, inget, lite, massor, massor, lagom, lagom, mindre, mycket, lagom, mycket, mindre... Ungefär så ser det ut för min unge. Hur ser det ut för era?

Fina pippifåglar och blommor i en kruka i köket.

Världens finaste snartsexåring som idag knäckt plogsvängens gyllene kod. Som en proffsunge gled han ner för barnbacken och mitt hjärta var lika varmt som min rygg var svettig och mina fötter var blöta och kalla. (Det var bara han som fick liftkort idag. Jag tror jag sprang närmare femtio vändor i barnbacken innan det var dags att packa ihop.)

Imorgon blir det hemmadag med Signe som var feberfri men hängig idag. Där fick jag för att jag satt på jobbet i torsdags och berättade vitt och brett om hur sällan mina barn är sjuka.

Här var det febrigt och gnälligt och ynkligt värre. Igår kväll, efter dansen, stack temperaturen iväg och i natt har jag sovit bredvid en kamin. En väldigt söt liten kamin, men ändå... Jag som gillar 18 grader i sovrummet...

Idag har vi inte gjort många knop. Alvin var som tur var bortbjuden på barnkalas hos en dagiskompis, med efterfest hos sin kusin så vi hade ingen ytterligare att underhålla. Det räckte med en unge idag. Tro mig.  

Vi har tittat på TV, spelat på padda, snutit näsa, klappat kind, pratat med nalle, trugat med vatten, tvingat med febernedsättande och läst om Ingrid.

Ingrid är Signes absoluta favorit och de är till råga på allt bildlika, de båda töserna, med rött lockigt hår och stooora ögon. Just idag läste vi passande nog om Ingrid och Bassiluskan, hon som gör att barn blir sjuka med öronont och hosta. När jag kom till det här uppslaget i boken var jag tvungen att stanna upp en stund...

"Bassiluskan busar. Nu får Ingrid feber. Hon vill inte äta. Orkar inte leka."

Ingrid är en liten frisk unge. En unge som på ett fullt friskt sätt väljer att inte äta när hon är sjuk. Det är inget konstigt. Ingen förälder till ett friskt barn reagerar när de läser om att Ingrid inte vill äta, de läser istället för sina barn med igenkänning i rösten och vet så väl, så väl hur det är med hängiga ungar utan aptit. 

Sedan finns det de där andra föräldrarna, föräldrarna som får ont i magen när de känner att barnet har feber. Inte för att de är rädda för förhöjda temperaturer, utan för att de är så fruktansvärt rädda för att barnet inte ska äta. Så fruktansvärt, fruktansvärt rädda.

Har barnet då knapp på magen är det så lätt att ta befälet över naturen och mata på lite i den. Bara lite, lite, för säkerhets skull. Man kan ju inte gå en hel dag utan mat. Eller? 

Har barnet inte knapp på magen är det så lätt, så lätt att truga lite för mycket, erbjuda mat och dryck lite för ofta. Dricka och äta, äta och dricka, det bör man, varje dag, annars dör man. Eller?

Jag och Fredric mår fortfarande inte helt bra när Signe inte vill äta. Trots att hon varit ätande i över ett och ett halvt år hopar sig ångesten som ett moln i vårt hem när aptiten försvinner. Molnet har över tid blivit mindre och mindre för varje gång Signe blivit sjuk eller av annan anledning blivit matointresserad. Från att ha varit ett massivt, nästan ogenomträngligt smogmoln som sugit upp allt syre i vårt hem är det idag mer av ett hastigt illaluktande pruttos. Det går att vifta bort. 

Men idag känner jag extra för alla er som nu i förkylningstider går runt i det där smogmolnet alldeles för ofta. Åh vad jag önskar att ni ska få komma ut i den friska luften där sjuka barn som inte vill äta är fullt friska.