Linas liv i limbo

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Lina - 4 april 2013 22:25

Kolla magomfånget på den här fotbollsspelaren. :-) Overallen som en fat suit under fotbollströjan som hon absolut skulle ha på sig på Alvins träning.

Även om storebror är fotbollsspelaren i familjen just nu så måste jag säga att det finns starka indikationer på att lillasyster kommer att bli den verkliga bollkallen. Hon dribblar fram som Messi själv och jag kan inte låta bli att drömma mig bort. Tänk om hon, som föddes med så dåliga odds, som skulle bli lungsjuk och svag, istället skulle bli fotbollsspelare. Proffs. Bäst i världen.

Fast då måste hon nog jobba bort den där magen. ;-)

ANNONS
Av Lina - 2 april 2013 21:50

Idag har det snurrat i huvudet av två saker:


1. Mitt högra öga som drabbats av någon form av infektion/inflammation (kommer aldrig ihåg skillnaderna på de där två) och bara rinner och ser mörbultat ut. Jag har gått med en näsduk i handen hela dagen och torkat mig i ögonvrån som en blödig gammal tant.


2. Ordet tillit. Har ni tänkt på att det är ett palindrom? Man kan läsa det från båda hållen och komma fram till samma ord.


Och jag tänker att det är genialiskt! Det är ju just så tillit måste funka, åt båda hållen. Litar du på mig så litar jag på dig, och tvärtom. Lika sant i relationen förälder-barn som i realationen mellan livskamrater eller mellan chef och medarbetare. Enkelt på pappret men svårt i teorin.


Motsatsen till tillit måste väl bli misstro och vad blir det baklänges egentligen? Någon lokal form av crawl? Ortssim.


Fast mest har jag nog tänkt på mitt stackars öga.

ANNONS
Av Lina - 1 april 2013 18:49

Uppdatera mig: När bytte stödstrumpor namn till kompressionsstrumpor och blev trendigt?

Av Lina - 29 mars 2013 09:32

Den senaste tiden har jag tyckt och tänkt att sjukvårdssverige nog tänkt om i alla fall. Att man fattat att sondmatning, tvångsmatning, viktfixering och kalorihetsning inte alltid är rätt väg att gå för barn som haft en tuff start i livet. Att man ändå börjat visa tilltro till barnets egen förmåga, insett att långvarig sondmatning faktiskt kan stjälpa mer än hjälpa ibland och erkänt att hunger och törst är normala drivkrafter trots allt. Jag tycker mig ha hört och läst tillräckligt många exempel på sympatiska dietister och förnuftiga läkare för att känna lite hopp för framtidens små Signe.

Men så igår... Igår fick jag läsa om ett exempel som slungade mig tillbaka till ruta ett igen. Dessutom ett exempel från det sjukhus där Signe vårdats. Där jag haft samtal med ansvarig läkare som känts jättebra, fått lämna stora delar av den här bloggen och trott att det hamnat i god jord.

Det kan det omöjligt ha gjort när läkare på sjukhuset hotar mammor om anmälan till socialtjänsten för att de valt att inte längre sondmata sin bebis eftersom den mådde så dåligt av det, kräktes och tappade all lust att äta på egen hand. Efter att sonden dragits började barnet äta och även om viktuppgången under veckan var marginell så gick det ändå upp, inte ner. Men uppgången var inte tillräcklig enligt de utarbetade listor och diagram som är lagstadgade och barnet skulle därför tvångsmatas. När mamman vägrade blev hon hotad. När inte det tog skruv passade sjukvårdspersonalen på när hon var ute ur rummet. Man körde då ner en sondslang i halsen på hennes barn, tejpade fast den i ansiktet och satte små handskar på barnets händer för att inte små fingrar skulle kunna komma åt att dra ur slangen.

Nu pratar vi alltså om skral viktuppgång under EN VECKA.

Jag erkänner. Jag tänker onda tankar om hur någon kör ner en trädgårdsslang i den där läkarens hals och matar på med steril vispgrädde tills hen kräks och kräks och inte slutar förrän hen lovar att aldrig, aldrig våldföra sig så på ett barn i makt av sitt ämbete igen.

Hur gick det då med bebisen? Jo tigermamman röt så högt att ingen kunde tysta henne, sonden åkte i soporna och den lilla familjen fick åka hem igen med förstärkt mat i packningen och en stukad tilltro till sjukvården i hjärtat.

Jag kan inte ta alla sondmatade barns öden på mina axlar, men den här berättelsen känns just nu omöjlig att skjuta ifrån sig. Just det där hotet om anmälan till socialtjänsten är inte första gången jag hör om. Det ligger där som ett litet, men oerhört effektivt påtryckningsmedel i alla barnläkares verktygslåda tycks det som. Är det verkligen rätt sätt att förvalta det förtroende man fått i samband med att man kvitterade ut sin läkarlegitimation? Kanske är det dags att återinföra läkareden i Sverige.

"Jag försäkrar på heder och samvete att jag i min läkargärning skall sträva efter att tjäna mina medmänniskor med humanitet och vördnad för livet som rättesnöre. Mitt mål skall vara att vårda och främja hälsa, att förebygga sjukdom samt att bota sjuka och lindra deras plågor.

I mitt arbete skall jag följa läkaretiken och enbart använda metoder vilkas nytta påvisats av medicinsk forskning eller erfarenhet. Då jag rekommenderar undersökningar och behandlingar skall jag objektivt bedöma hur de gagnar patienten och vilka nackdelar de eventuellt medför.

Jag skall fortlöpande upprätthålla min yrkesskicklighet och granska kvaliteten av mitt arbete.

Jag skall högakta mina kolleger och bistå dem i vården av deras patienter, då de ber om det. Jag skall uppmuntra mina patienter att vid behov rådfråga även en annan läkare.

Jag skall respektera min patients vilja. Det som meddelas mig i förtroende i samband med vården av patienterna skall jag hemlighålla. Min plikt som läkare skall jag fullgöra mot envar utan att diskriminera någon. Mina färdigheter som läkare skall jag inte använda i strid med min yrkesetik ens under hot."

Av Lina - 27 mars 2013 20:42

Den här veckan har jag börjat blogga på jobbet. Jag har oerhört fria tyglar (hittills) och passar på att säga vad jag tycker och tänker om lite allt möjligt. Idag skrev jag bland annat ett osmakligt långt inlägg om en fråga som engagerar mig mycket.


Som bakgrund får jag berätta att jag innan skrivit en del om en person jag har som mentor på jobbet. Jag har medvetet skrivit på ett sätt som inte avslöjar om mentorn är man eller kvinna.


(Jag har tagit bort korta delar som är ointressanta för er eftersom det är så specifikt jobbrelaterat.)


Manliga män och kvinnliga kvinnor


(...)


Kanske luftar jag bara mina egna snäva föreställningar av världen här, men visst ser man en man framför sig när man hör ordet mentor?  Precis som man gör när man tänker på läkare, advokater, renhållningsarbetare, dykare, scooterförare, kockar, domare, badvakter, fårklippare, kamrerer, elektriker, portvakter, konsulter, pianostämmare, skomakare, piloter, fotbollsspelare, präster, bönder, politiker, bagare, tekniker, ingenjörer, statsministrar, nyhetsankare, musiker och chefer.


Det där tycker jag är rätt så nyttigt att tänka på ibland. Att vi helt omedvetet, utan att på något sätt mena illa eller vilja ont, väldigt ofta utgår från mannen som norm. En läkare är en läkare om hon inte heter Anna, då är hon en kvinnlig läkare.


Självklart kan vi på samma sätt utgå från kvinnan som norm i andra sammanhang. Floristen, barnskötaren och hudterapeuten är till exempel kvinnor i mitt huvud, men kan ju precis lika gärna vara män i verkligheten.


Om vi ändå är inne på etiketter så kan vi lika gärna ta oss an egenskapskatalogen också, eller hur? Vem mår inte gott av en räcka adjektiv så här på en onsdag? Ser du en man eller kvinna framför dig när du läser följande ord?


Modig Duktig Våldsam Blyg Stark Tjatig Äventyrlig Empatisk Hjälpsam Rationell Känslig Empatisk Aggressiv Trygg Flamsig


Nu är ju inte en aggressiv pianostämmare bättre än en tjatig florist eller en duktig barnskötare sämre än en stark bonde, men jag tror ändå att de där omedvetna etiketterna påverkar oss mer än vi tror.


Ta till exempel begreppet händig. För mig är det en egenskap som typiskt tillskrivs män. Det finns en förväntan om att män ska vara händiga och därmed blir den man som har en fallenhet för att skruva och spika uppmuntrad av omgivningens förväntan. Han skruvar och spikar därför mer, oftare och bättre. (Övning ger som bekant färdighet.) Den man som däremot inte är lika nära vän med fogsvansen och rubanken lyckas inte leva upp till omgivningens förväntan och förminskas därmed.


Den händiga kvinnan är det däremot få som efterfrågar och hon kan stå där med sin skruvdragare i högsta hugg utan att bli tillfrågad när någon behöver hjälp med en spånskiva eller ett altandäck.


Jag och min man har byggt hus tillsammans. Vårt första barn hade kommit till världen bara några månader innan och jag vill förresten här och nu avråda den som funderar på att regla för innerväggar och fuktspärra badrum med en bebis på höften. Just don’t do it! Det var en kämpig tid, men vi fixade det. Mycket tack vare att jag var föräldraledig och kunde sköta kontakterna med diverse entreprenörer och annat löst folk.


Jag har stegat runt med kommunens bygglovshandläggare och pekat ut avloppsplacering med grävfirmans projektplanerare. Det gick hur bra som helst, så länge inte min man var med. Om han dök upp skulle alla nämligen prata med honom om saker och ting som han inte hade an aning om. All post angående bygget gick också till honom trots att jag skötte all korrespondens. Den enda part som behandlade oss rättvist, nu när jag funderar, var väl banken som så klart ville ha oss båda som solidariskt betalningsansvariga.


Annat var det när vi bodde på sjukhus i nästan ett halvår med vårt andra barn. Där var jag högintressant och högaktuell, medan min man fick gå runt och känna sig som någon form av parentes i sammanhanget.


Det här kan jag, som ni förstår, skriva hur mycket som helst om. Jag har väldigt få svar i ämnet men oändligt med frågor. Hur påverkas vi av att världen ständigt blir så förenklad, så kategoriserad i manligt och kvinnligt?


På vårt kontor har vi nyligen beslutat att börja titta på våra resultat könsuppdelat. (...) Vi har även beslutat att tillsätta en grupp som ska se över hur vi på annat sätt kan arbeta med jämställdhetsfrågor på kontoret. Och då tänker vi inte främst på vår egen verkstad, utan utåtriktat, i vårt möte med kund.


Vi ligger just i startgroparna med det arbetet och jag tycker att det ska bli jättespännande. Jag tror på samtalet som den viktigaste förändringsfaktorn. Vi måste tala med varandra om hur vi tycker, tänker och agerar och jag hoppas att vårt val att redovisa resultat på det här sättet kan väcka nya samtal och frågeställningar som gör oss till ännu bättre och mer nyanserade tjänstemän (och -kvinnor).

Av Lina - 27 mars 2013 17:55


Signe: "Mmmm... Nams! Gott med kråka! "

Av Lina - 27 mars 2013 07:46

Idag är båda knattarna på dagis igen.


Igår åt Signe näringsdryck, nötcreme, makaroner, ägg, apelsin, chokladboll, mjölk, potatismos, fiskpinnar och saft. Och framåt kvällen var mina axlar nere i normalläge igen efter att successivt ha hissats upp i nivå med öronen de senaste dagarna.


Den där matfixeringen alltså. När ska den vara över? Jag lovar, hon äter inom normalspannet för barn i hennes ålder. Hon äter bra. Ändå lyckas jag inte vila fullt ut i att hon har förmågan. Ändå ligger tvivlet och oron så tätt under huden.


Förbannat också!

Av Lina - 25 mars 2013 08:00

Efter en natt med endast fjäderlätt sömn som aldrig fick fäste sitter jag blankögd på tåget till jobbet och funderar på om jag ska göra som caféerna i Stockholms innerstad. Sätta upp en skylt med budskapet: "Vi gillar barn men inte här inne." på sovrumsdörren. Och då speciellt inte feberheta små rotorblad som måste ligga hud mot hud för att inte börja gnissla.

Vi får väl se om jag klarar dagen utan att somna med ansiktet i tangentbordet. Idag är det förresten premiär för min blogg på jobbet. Kanske har även det bidragit något till sömnlösheten. Det handlar trots allt om närmare 13 000 potentiella läsare att göra bort sig inför.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se