Linas liv i limbo

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Lina - 3 maj 2013 21:45

Vi sitter och glanar på "Dansbandsveckan i Malung" på SVT och jag tänker att jag önskar att jag vore en dansbandare. I'm a dancebander, yes I am! Alla verkar så glada och okomplicerade och nöjda med det lilla. De tycker att musiken är så bra. De tycker att människorna är så härliga. De tycker att korven smakar så gott. De tycker att buggen är så svängig och tryckaren gnussig. Dansbandsveckor och färjekryssningar är det bästa som finns och man kan lyssna på sitt favoritdansband hur många gånger som helst.

Nu får ni inte tro att jag raljerar, för det gör jag verkligen inte. Dansband är bland det värsta jag vet, men jag önskar att jag älskade det. Jag kan även önska att jag vore tondöv. Att jag kunde tycka att all musik var härlig och alla framträdanden fina. Istället är jag en fruktansvärd musiksnobb. Om det inte är tonsäkerheten det är fel på så är det betoningen eller vibratot. Lisa Ekdahls nasala stämma gör mig galen. Olle Ljungströms falsksång skär i öronen på mig. Shirley Clamps utomjordiska vibrato gör mig lätt illamående. Ulf Lundells släpiga uttal irriterar mig. Sofia Karlssons rullande r och övertydliga artikulation stör mig. Håkan Hellströms gapsång är obegriplig.

Ja, ni hör ju. Jag borde straffas med en veckas tvångsarbete i korvkiosken i Malung, mitt under brinnande dansbandsinferno.

ANNONS
Av Lina - 1 maj 2013 22:47

Mäh! Jag som ville skriva idag och så somnade jag med Signe och Mamma Mu och nu är klockan alldeles för mycket. Jag får nöja mig med att skicka med ett favoritcitat som jag hade glömt bort men blev påmind om på nytt idag. Kloka Tomas Sjödin:

"Man behöver inte räcka till. Det räcker att man finns till. Allt annat är bonus."

(Om du får möjlighet - lyssna på hans vinterprat i P1.)

ANNONS
Av Lina - 29 april 2013 19:11

Jag fick ett lite udda meddelande på mitt mobilsvar häromdagen. Ett meddelande som jag inte agerat på än eftersom jag inte riktigt vet vad det innebär.


Det var vår sköterska på BVC som ringde för att berätta att Signes läkare på sjukhuset skickat ett meddelande om att han ville ha en vikt och längd på Signe under april och om han inte hann de så fick de gärna hjälpa till med det. Eeeeh... Okej, nu är maj snart här och han hann uppenbarligen inte, ska vi ner till BVC då? Jag antar att läkaren vill ha uppgifterna för att kunna fundera över det där med tillväxthormoner, om det kan vara aktuellt för Signe eller inte.


Och som vanligt får jag en klump i magen när allt som handlar om Signes storlek kommer på tal. Jag vill bara springa in i en garderob, slå händerna för öronen och komma ut igen när hon blivit så stor och stark att ingen kan säga något annat än att hon är just stor och stark.


Men så funkar det ju inte riktigt. Jag får bara ta och komma över mig själv och göra det. Åka ner till BVC och låta lilla Pippi-Lotta stiga upp på vågen. Men bara jag tänker på hur de där siffrorna kommer att rulla fram och tillbaka innan de slutligen stannar, får jag ett tryck över bröstet. Trots att jag är både stor och stark så blir jag i det läget så oändligt liten, så ynklig och glaslikt skör.


Men jag ska göra det. Jag ska. Men kanske inte innan april är över.

Av Lina - 26 april 2013 23:15

Hej där bitande vinterkyla. Jag vill bara meddela att jag hängt undan vinterjackorna idag. Jag har packat ner vinterskorna och gjort rum för vårigare utstyrslar. Se det som en pik, en tydlig hint om att det äntligen är dags att dra vidare mot nya breddgrader. Ungefär som när du har gäster som stannar alldeles för länge in på nattkröken och du börjar plocka undan disken och borsta tänderna för att de ska fatta att det är dags att lyfta på häcken och ge sig iväg.

Jag fattar att du är lite stel i lederna och förmodligen reser dig upp med ett suckande "å hej" nu när du varit stilla så länge, men det kan inte hjälpas - du måste iväg.

Alltså: Tack för den här tiden. Det var härligt med lite snö och så, men nu är det dags att gå vidare. Stick och kyl ner någon annan! Vi ses i november igen. Tja!

Av Lina - 20 april 2013 22:40

Den har dagen har verkligen varit grym, i ordets allra mest positiva bemärkelse. Det blev dagen när solen bestämde sig för att börja värma på riktigt igen. Dagen när vi kunde äta frukost i solstolar vid husgaveln medan barnen lekte och kivades om vartannat runtomkring oss. Det blev dagen när jag sprang tre kilometer med P1 i hörlurarna utan att bli trött, drabbades av övermod och bestämde mig för att springa ett milslångt lopp i augusti. (Det borde funka även för en medgångslöperska som arkiverar springskorna när höstregnet kommer.) Det blev dagen när Alvin lekte med en kompis, klättrade i trädkoja och rev sina byxor sönder och samman medan vi andra åkte och köpte 750 liter jord, gödsel och mull, blommor, frön, sättpotatis och en rosa sprayflaska, bara för att Signe tyckte att den var fin. Det blev dagen när jag fick promenera hem i det fina vädret från lekkompisen eftersom jag inte fick plats i bilen med alla blommor. Dagen när penséerna äntligen fick breda ut sig i utekrukorna och vi åt tre olika sorters rester från veckan som gått till middag. Det blev dagen när jag kunde ligga på altanen och läsa en bok tills den fula fleecetröjan inte kunde hålla kvällskylan borta längre. Dagen när Alvin skjutsade runt Signe på trehjulingens flak i sådan fart att hon tjöt av skratt och vi fick tjata på dem att komma in till kvällsmaten. Det blev dagen när jag kunde fortsätta läsa raklång i soffan när barnen kvällsduschande och Signe sedan satte sig på min mage med sitt fuktiga hår i stora lockar runt ansiktet och sjöng "Ja må hon leva!" och utbringade ett fyrfaldigt leve för alla i familjen. Dagen då lilla spöket Laban inte fick prata till punkt innan John Blund tog över och sist men inte minst, dagen då jag skrev ett blogginlägg där alla meningar började på bokstaven d.

Av Lina - 19 april 2013 09:26

Heregud. Var ska det här sluta? Det är som en naturkraft som inte går att stå emot. Allt det där rosa och fluffiga, gulliga. Hon ställer prydligt sina små skor på rad, pratar med dem och klapprar runt som ett riktigt modelejon i sandaletter och leopardmönstrad pyjamas. Hela outfiten kan hon tacka mormor för som tydligt deklarerat att hon köper sådant som Signe tycker om, inte hennes mamma.

Och det är väl som det ska med det. Men om skointresset håller i sig på samma nivå lär vi få bygga ut hallen när hon kommer över storlek 28.

Av Lina - 18 april 2013 22:52

Det där med att "skaffa barn", bli förälder, bilda familj. Jag vet och förstår och respekterar att alla människor inte gör det valet. Det gör jag verkligen. Men samtidigt...

När jag nattade Signe ikväll blev det så starkt för mig: Det här unnar jag alla. Att få dra in den söta doften av sitt barn i näsborrarna, lägga sina läppar mot en liten slät panna, höra andetag gå mot sömn och känna en kärlek som inte är som någon annan, som svindlar och värker och suger inombords. Att känna tilliten, som man måste förtjäna varje dag, strömma ut från en liten försvarslös kropp och in i sin egen där hjärtat växer ett snäpp, tänjs ut för mer kärlek och större sårbarhet. Det unnar jag alla. Det unnar jag dig.

Av Lina - 10 april 2013 23:22

Jag gillar Facebook. Jag vet att det är fult att säga så, att man helst ska vara lite svår av avig och inte gilla så mainstream saker, men jag gillar Facebook. Och charter. Fast inte tacos.


Men det florerar ju en hel del skit på den där ansiktboken, minst sagt. Reklamen har jag faktiskt inte så svårt för. Jag fattar att FB vill tjäna pengar på sin tjänst och reklamannonser är reklam, det fattar alla. Men alla gilla-dela-tävlingar! Dem blir jag galen på. De är störiga och dessutom olagliga enligt Lotterilagen och förbjudna enligt Facebooks egna regler.


Det är märkligt att det är så få som känner till det, även bland medelstora företag. Kan inte fejjan använda några av alla de där reklamminjarderna till att faktiskt ta bort sådana tävlingar, som de skriver att de gör i sina regler?


Två andra konstiga saker jag vill avhandla med er är 1. Berättelsen om pappan som fick ångest och 2. Suspenderat kaffe.


1. Historien om pappan har gått flera varv tycks det som och olika vänner har delat den flera gånger under åren. Det hela handlar om en pappa som kommer hem till sin son efter jobbet. Sonen frågar vad pappan tjänar i timmen. Pappan säger efter visst tjat att han tjänar 100 kr. Då frågar sonen om han får låna en femtiolapp. Pappan blir irriterad över att sonen tjatat så bara för att han vill låna pengar. Men då säger den lille parveln ungefär: "Jag har femtio kronor i min egen spargris och om jag får låna femtio till så kan jag betala dig 100 kr så att du kommer hem en timme tidigare från jobbet och äter tillsammans med oss." Typ. Och stråkar spelade i bakgrunden när slutklämmen om hur vi borde tänka om och vara mer med våra barn levereras.


Det bara kryper i kroppen på mig när jag läser sådan skit. Vem som är avsändaren är väl inte så svårt att föreställa sig. Samma självgoda typ som befolkar hela familjeliv.se och liknande forum. Men vem är tänkt att vara mottagare?

Studier visar att dagens föräldrar inte spenderar mindre tid med sina barn än 90-talets föräldrar. De visar till och med att vi som är födda på 60- eller 70-talet tillbringar mer tid med våra barn än våra egna föräldrar. Ändå känner vi oss mer otillräckliga än någonsin. Vi tävlar om att hämta tidigast på dagis, vara lediga längst tid på sommaren och dra ut så länge som möjligt på föräldraledigheten. Vi vränger oss ut och in för att finnas till för våra barn och låter orimliga krav och ångest driva oss. Till vilken nytta undrar jag. Om ni läser om studierna ovan så säger barnen själva att de är nöjda och glada med den tid de får med sina föräldrar. De kräver inte mer av oss. De vet att vi älskar dem. Så varför kräver vi så mycket mer av oss själva? Kanske för att idiotisk dynga kletas på oss via bland annat Facebook.


Sluta dela sådan skit! Lägg tiden på att spela fiol med dina egna barn, eller vad du nu går igång på.


2. Den senaste tiden har berättelserna om en ny företeelse som kallas "suspenderat kaffe" börjat florera på fejjan. Konceptet sägs ha sitt ursprung i Neapel eller Nepal, eller whatever och handlar i korthet om att jag kan gå in på ett café och köpa en kaffe till mig själv plus en "suspenderad" kopp. Denna kopp kaffe blir då innestående till den fattiga, kaffesugna krake som till äventyrs dyker upp på caféet utan en krona på fickan. Personen kan då (gärna med mössan hand) fråga efter om det möjligen finns en liten suspenderad kaffeslurk för honom eller henne att avnjuta.


För det första så undrar jag vad den aktuella inrättningen gör med den vinst de får på kaffet. Jag betalar ju fullpris för även den suspenderade koppen och i det ingår så klart även viss avans. Caféet gör sig därmed en rejäl hacka på min förmodat välgörande handling och det tycker i alla fall jag känns mer osmakligt än det eventuella hästkött som gömmer sig i deras lasagne.


För det andra så undrar jag om det är ett sådant samhälle vi vill ha. Vill ni det, alla ni som gillar och delar? Vill ni att människor ska behöva gå in på allmänna restauranger och fik och säga "Hej. Jag har det så dåligt ställt att jag inte ens kan brygga mig en kopp kaffe. Jag vill gärna berätta det för dig som har särskild utbildning i latteskum och jättemuffins, och alla andra här inne som vill lyssna, så att jag kan få mig en kopp till trefikat."?


Nej, jag tror inte det. Så snälla, snälla. Tänk ett varv, eller kanske två, innan du delar med dig till andra av sådant du knappt ens själv borde vilja läsa.


Men det här inlägget, det ska ni så klart både gilla och dela. Och helst spara. Jag gillar som sagt Facebook och får massor av tips om läsvärda saker där, men det läsvärda tycks drunkna bland allt det som är precis det motsatta. Och då har jag inte ens tagit upp alla bilder på katter, hundar och barn som man uppmanas ge tummen upp. Eller det vidrigaste av allt - "Gilla om du är emot barnmisshandel, övergrepp på djur, grupvåldtäkter, atombombning av spädbarn etc etc etc etc..." Vem har behov av att låta cybervärlden få veta att man är emot sådant? Är inte det något som borde vara självklart?


Ps. Jag är för välgörenhet så klart, men inte i alla former. Solidaritet och välgörenhet är inte alltid samma sak. Ds.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se