Det där med träningen... Jag är så otroligt glad att jag kommit igång med den. Jag som verkligen INTE prioriterat motion tidigare kan nu springa en mil och fortfarande ha krafter kvar. Det är helt otroligt, känns helt otroligt. Som att vara lite nyförälskad eller nyfrälst. Man vill berätta om det för alla, visa världen det man funnit, dela med sig och önska att fler ska få uppleva samma sak.

Som när jag kom hem igår efter att ha stuckit ut klockan elva på kvällen. (Ungarna kör ju på sommartid och vill aldrig somna och Fredric har som bekant värsta tandvärken och är helt utslagen.) Jag pustade ut i soffan efter stretchen och sa till Fredric att han också borde komma igång, kanske köpa den där cykeln han pratat om så länge och röra lite på fläsket. "Livet blir så mycket lättare! Man blir så mycket gladare!" Om någon hade sagt till mig att jag skulle uttala liknande påståenden för ett halvår sedan så hade jag skrattat rått.

Vad är då skillnaden nu mot alla de där andra gångerna jag försökt komma igång och röra mer på mig? Svar: Jag är snäll mot mig själv. Bara snäll mot mig själv. Det finns ingen piska, bara morot och jag springer för mig själv, ingen annan.

Förr när jag var ute och kanske inte orkade springa hela den sträcka jag tänkt mig kunde jag se ner på mig själv för att jag inte presterade. De kilometer jag gick istället för att springa blev ett misslyckande och en bekräftelse på att jag var usel, lat, fet och hopplös. Vem sjutton blir sugen på att gå ut och springa efter den känslan av värdelöshet? Inte jag. Lika bra att lägga ner.

Det var då, men nu... Nu springer jag i intervall. Superbra träning. Effektivt som attan för att få upp flåset och öka hjärtats kapacitet. Att växla mellan olika tempon är inte alls dåligt, det är bra. Jättebra. Jag är jättebra. Både när jag springer och när jag går. Vem vill inte ha mer av den känslan? Vem vill inte vara snäll mot sig själv? Det vill väl alla, men varför är vi det då så sällan? Fundera på det. Fundera på när du var snäll mot dig själv senast.

Jag tror aldrig att någon uppnått något gott med självföraktet som drivkraft. Ge mig ett enda exempel på en person som gått över till mer hälsosam kosthållning för att hon hängt upp värsta fetbilden på sig själv på kylskåpet. En bild med budskapet "Kolla på dig. Du är fet och ful. Sluta ät. Lägg ner chokladen och ta tag i dig själv fetto!" Jag tror inte att det inträffat. De där bilderna blir man bara ledsen av och om man är ledsen, ja, då äter man gärna lite mer.

Nej, släng piskorna! Eh, ja... Både bildligt och bokstavligt då antar jag. Jag vet ju inte vilka preferenser ni har, men jag tycker inte att man ska plåga vare sig sig själv eller andra. Men det var kanske ett sidospår. Det jag ville säga var ju att du skulle vara snäll mot dig själv. Var snäll. Och börja spring. Halleluja!

Jag har skrivit tidigare om hur Alvin älskar att cykla, hur han alltid älskat att cykla. Från två års ålder har han fört fram allehanda trehjulingar, stödhjulingar, balanscyklar, tvåhjulingar och sparkcyklar.

Om Signe gillar att cykla eller ej har vi inte haft en aning om. Helt enkelt därför att det inte har gått att finna en cykel som är liten nog för att passa henne. Alla trehjulingar har för långt avstånd mellan sadeln och tramporna. Alla balanscyklar har för långt avstånd mellan sadeln och marken. Antingen har Signe varit för liten eller så har cykeln varit för stor. Fram till idag!

För idag, på Coop av alla ställen, fann jag den - världens minsta och lättaste balanscykel. Den är så liten och söt att man vill killa den under hakan och prata bebisspråk med den.

Nu gäller det bara att få Signe att våga. Hon är nämligen lite harig, vår lilla tjej, och det är vi inte riktigt vana med. Vi har snarare fått jobba med att dämpa våghalsigheten hos vårt äldre barn. Som när han var två och ett halvt och med siktet inställt på bad rusade mot havet, kastade sig ner för en sanddyn på en och en halv meter, landade på ansiktet, studsade upp igen och plumsade glatt ner i vågorna. Signe jobbar inte riktigt så, kan man säga, men nu har hon i alla fall en ärlig chans att lära sig cykla. Sedan får hon ta det i sin egen takt. Det brukar hon ju göra, vår unge som är så liten utanpå och så stor inuti.

Vi tvättade och målade hela huset på bara lite mer än fem dagar. Tjoho! Vi fick värdefull hjälp från grannar och min bror, men det allra mesta har vi gjort helt själva. Som vi har jobbat. Barnen har fått se på TV och spela iPad som aldrig förr, vi har ätit typ stekt ägg till middag och husets insida är i fullständigt förfall men vad gör det? Vi är klara. Vi har semester. På riktigt.

Fredric har rivstartat ledigheten med rejäl tandvärk, en kind lika svullen som hamsterns, ett besök på akuttandvården och halva semesterkassan nerborrad i en trasig tand. Antibiotika hör ju sommaren till, eller hur var det nu? Stackare... Men vi har i alla fall nymålat hus.

Idag fick vi hälsa på lille Ted för första gången och det gick lätt att konstatera att även en liten treåring blir stor bredvid en treveckorsbebis...

Nu sparkar vi igång semestern i den här familjen. Husmålning står på agendan och vi har tack vare det fina vädret fått en flygande start i helgen. Nu hoppas jag bara att det håller i sig så att vi får chans att göra något annat än att tvätta fasad och måla brädor de här veckorna. Jag tigger hjälp från vänner och håller tummarna för att vi ska få ihop i alla fall några timmar. Det blir ju en sådan skillnad på tempo om man är flera som hjälper till... Vi får se hur det går med tiggeriet. Jag fattar ju att vi inte är de enda som har projekt att ta itu med under sommaren, men frågan är som bekant fri.

(Eller: Hur man än vänder sig har man rumpan bak.)

Man går upp lite sent på morgonen och hinner inte sminka sig. Det gör man istället på jobbet. Då lyckas man tyvärr fippla till det såpass att man tappar mascaraborsten rakt ner på klänningen så att det blir en stor svart fläck högst upp på bröstet. Man går runt och irriterar sig på den där fläcken hela dagen och när man kommer hem drar man omedelbart av sig paltorna och slänger in dem i tvättmaskinen för att bli av med den. Kvällen fortskrider i bara underkläderna, vilket inte gör så mycket eftersom man ändå bara slöar i soffan och tittar på Shrek tillsammans med dottern eftersom hon vill se på tecknade pepparkakor samtidigt som hon äter just pepparkakor.

Men så blir det plötsligt bråttom när sonen öppnar dörren och meddelar att maken vill att man omedelbart ska komma ut. Han har hämtat hem sista delen till byggställningen och nu behövs det omgående assistans. Man sliter tag i första bästa plagg, vilket visar sig bli en svart hålstickad kofta, kliver i foppatofflorna och beger sig ut. Det klättras på stege och lyfts ställning innan det är dags att ta sig ner till marknivå igen. Man tar ett steg ner på stegen i ena änden av ställningen men får då höra att det är bättre att använda den på andra änden eftersom den är stadigare. Eftersom dödslängtan är obefintlig lyder man så klart det rådet och krånglar sig runt till den stegen istället.

Så står man där tre meter upp i luften och ska hålla fast sig i en byggnadsställning samtidigt som man ska hitta rätt på stegen nedanför. Man håller och böjer och just då kommer två grannar gåendes förbi på vägen, alldeles snett nedanför den stege som var säkrast och nu ger perfekt utsikt rakt upp mot min trosbeklädda bak. Vilken ärofylld stund!

Jag kan alltså ha gravt chockskadat två män i grannskapet. Enligt Fredric såg de i alla fall allvarligt påverkade ut eftersom de drabbades av oförklarliga skakningar i hela kroppen, slog sig på knäna och antog en onaturligt högröd färg.

Idag, mina damer och herrar, är jag världens starkaste tjej.

Idag vek jag tvätt för glatta livet innan jag skickade jag iväg Alvin på barnkalas i nystruken skjorta. Sedan gick jag ut och sprang en mil. Jag sprang och sprang och förbättrade min tid med tre och en halv minut. (Det låter inte mycket, men ni som springer vet att det känns i benen.) Dusch och fix och ny klänning på både mig och Signe. Jag kände mig fin och stark i den kropp som är den enda jag kommer att få i livet.

Vi åkte och hämtade Alvin på barnkalaset och åkte vidare till nästa kalas hos lilla fina Melker som fyller 6 år. Jag träffade mormor och morfar som jag älskar så mycket, som är så fina, men som blivit så hjärtskärande gamla den senaste tiden. Deras kroppar, som stått dem bi så troget i långt över 80 år, orkar inte riktigt längre. Mormor höll mig ängsligt i armen när jag ledde henne från bilen och jag kände hur ostadigt benen bar henne. Ändå talade hon om sin väninna som var så svullen om sina ben att hon knappt kunde gå och mormor menade att hon och morfar verkligen haft tur som mådde så bra och inte hade ont.

Åh att ha en kropp som bär en genom livet och som inte gör ont. Det måste stå högst upp på var mans önskelista. Varje dag.

När vi kom hem monterade jag och Fredric en byggnadsställning längst med husets ena kortsida. En 10 meter bred och 6 meter hög stålkonstruktion som ska underlätta för oss när vi tvättar och målar huset i sommar. När ställningen var uppe svepte jag med mig Signe in, borstade hennes tänder, drog på henne pyjamas och lät henne somna med nosen mot min hals.

Idag är jag världens starkaste tjej. Det gäller att njuta av stunden, man vet aldrig när den är över.

Att ge sig ut på heldagsäventyr ensam med två små barn. Är. Så. Fullkomligt. Uttröttande.

Jag är som en av de där sälarna vi var och tittade på fast fullkomligt klubbad. Jag tror vi har gått en mil. Det känns så i benen i alla fall. Vi gick så långt att vi gick vilse och fick ta spårvagnen tillbaka. Dovhjortar passerade i revy och påfåglars skriande ackompanjerade våra steg på steg på steg på steg.

Som tur var slöt min bror upp efter ett tag och jag kunde släppa lite av kontrollen. Det är väl annars det som är mest uttröttande - att hålla kolla på var båda ungarna är. Att slå ögonen i kors för att kunna säkerställa att ingen av dem är på väg att slå ihjäl sig eller bli bortlurad av någon skumraskens person.

Vi hade hur som helst en fin, sommarlovsaktig dag tillsammans. Signe gjorde ponnyridningspremiär med den äran, vi klappade allehanda djur, åt glass och - inte minst - åkte pendeltåg. När vi kom hem gick jag raka vägen till soffan och däckade. Och där ligger jag än, servad med chips, godis och cider, glanandes på en värdelös testosteronstinn, alldeles för känd film om att köra bilar snabbt. Snart dags att checka ut med andra ord.

Två foton jag inte kan se mig mätt på.

Det första för att det är omöjligt att titta på utan att börja le.

Det andra för att det är omöjligt att titta på utan att känna...

att ingenting är omöjligt.

[Bild]