Linas liv i limbo

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Lina - 18 november 2012 20:18


    


Utan att jag vet hur det egentligen gick till har vi söndagar fyllda med sonens aktiviteter. Fotboll klockan elva och simning halv sju. Det är ju vansinnigt. Men fotbollen längtar han efter hela veckan och simningen känns viktig (och betald för) så så får det bli. Sportsöndag helt enkelt.


Själv har jag sportat fulkläder och fluffhår hela dagen och gjort av med som mest kalorier när jag vispade till en chokladpudding till efterrätt.


Nu är det sim som gäller och jag sitter på andra sidan glasväggen med mitt fluffhår och blir kissnödig av allt vattenskval och vemodig när jag kom att tänka på den enda dikt jag kan.


Romanska bågar


Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen:

Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Av Lina - 14 november 2012 21:50

    

Av Lina - 13 november 2012 22:20

               

Av Lina - 11 november 2012 18:22

Det går inte att undvika att då och då bli lite sentimental över föräldraskapet. Oavhängigt om det är fars, mors eller kanelbullens dag så svindlar ibland tanken på att jag är mor och att mina barn är barn till just mig.


I snart sex år har varje dag av mitt liv varit en liten pusselbit i ett barns barndom. Den tanken är så märklig. Att det som händer just nu är Alvins och Signes uppväxttid, den tid de som vuxna kommer att tänka tillbaka på med en alldeles speciell känsla. Förhoppningsvis en bra känsla för det mesta.


När de minns hur deras mamma doftade så är det min doft de minns. När de tänker på hur de blev tröstade när de slagit sig är det mina händers smekning mot deras ryggar de tänker på. Sånger de minns har jag sjungit med dem. Leksaker de älskat har jag köpt till dem. Kläder de skrattar åt har jag valt och de foton de ser dem på har jag tagit.


När de tänker på hur de lekte sig svettiga med kompisar, medan de vuxna satt och drack kaffe och pratade obegripligheter, så är det våra kvällar med vänner de minns. När de berättar för andra om hur arg deras mamma kunde bli så är det mina dåliga dagar de berättar om. När de minns orättvisan över det de inte fick göra, som alla andra kompisar fick, då är det mina gränsdragningar de tänker på. Alla prylar de aldrig fick är sådant som jag inte köpt.


När de minns stoltheten över att för första gången få cykla ensam till en kompis så är det mitt beslut som ligger bakom. Mina ögon som på avstånd såg varje tramptag de tog på vägen dit.


Den famn som burit in dem sovandes från bilen sena kvällar är min. De händer som klätt dem och fött dem och ibland tagit dem för hårt i armen är mina. Det knä de kivats om att sitta i är mitt och den näsa som ideligen velat dra in deras doft är min. Mammas mat är min mat och chokladbollar rullar de i pärlsocker i en kaffemugg därför att jag lärt dem det.


Det som kommer att kännas tryggt och bekant för dem är sådant som jag valt. Det de känner osäkerhet och kanske nyfikenhet inför är sådan som jag valt bort. Mina egna rädslor kan lätt bli deras och min trygghet blir ett med dem. Den kärlek jag ger dem idag blir grunden de står på imorgon och allt jag gör spelar roll för fler än mig själv.


Vilket ansvar. Vilken ynnest. Vilket privilegium. 

Av Lina - 10 november 2012 12:45

    


Hej hej. Ha en bra lördag! (Vi är 30 meter från huset, Signe grinade just ögonen ur sig för att jag inte ville bära runt på henne, innan vi kom iväg vad jag genomsvett och mordlysten på grund av allt möss- och vantgnäll och stövlars förmåga att inte hålla sig till sin make. Men visst tar det sig väl ut på bild. Älskade skitungar!)

Av Lina - 8 november 2012 22:13

Häromdagen kom den här med posten...


 


Dagen före julafton har det gått två och ett halvt år sedan Signe föddes, men är hon verkligen två och ett halvt år gammal då? När hon föddes hade hon ju bara fått utvecklas i sex månader, inte i nio som de flesta andra bebisar har när de ser dagens ljus för första gången. 


Jag känner mig vankelmodig. Ska vi ändra tiden eller inte?


Samtidigt blir jag lite (mycket) stolt när jag tittar igenom formuläret "Språklig utveckling 2,5 år". Redan idag kan vi säga ja och ja och bra på allt utan att tveka. Till och med när vi kommer till frågorna som handlar om mat. Signe pratar och äter, leker och samspelar, hör och ser och styr och ställer som en stor tjej. Så är det. Den enda fråga jag får lite ont i magen av är "Anser du att ditt barn har en normal vikt?" 


Uuuuuh! Vad är normalt? Ena stunden kan jag titta på Signe och bara se att hon är pigg och fin och söt som socker. Andra stunder ser jag att hon är liten och smal, men fortfarande söt som socker. Tänk om de säger att hon inte är normal, att hon är för smal, för kort, för liten. Vi kanske ska vänta till i mars när det gått två och ett halvt år sedan beräknat förlossningsdatum istället. Kanske har hon hunnit tjocka på sig mer då. Det gör ju alla vi andra över jul. Kanske Signe hänger på av bara farten. 

Av Lina - 6 november 2012 22:58

Jag var på en helt overklig föreläsning idag via jobbet. ”Hjärntillskott”, en föreläsningsserie för företag och organisationer som vill blir inspirerade av ”några av världens främsta talare inom marknadsföring, ledarskap och motivation”. Det var premiär för mig i det samanhanget och jag fick tillsammans med i runda slängar elvahundra andra personer förmånen att under den första timmen resa tillbaka ungefär 90 år i tiden. Till en tid då dinosaurier befolkade jorden och kvinnlig rösträtt fortfarande var ett ämne för diskussion i Sverige.


Daniel Kaplan, denne superentreprenör, var reseledare. Mannen, myten, legenden som skapat Tradera, och tydligen ett fyrtiotal andra mer eller mindre framgångsrika företag, målade med breda penseldrag upp bilden av sig själv som en framgångsrik, superintelligent, lagom pantad, högpresterande, risktagande, arbetsknarkande, lönnfet före detta elitidrottare som ingen kan hata. Han är en businessman. En businessman helt utan talang för att föreläsa.


Men det är klart att alla vill höra vad han har att säga! Han har ju tjänat högar med pengar. Massor av pengar. Massor.


Och det var OMX och Accenture och åttiotimmarsveckor och nyemissioner och riskkapitalister och fordonsindustrin och synergieffekter och konkurser och bonusar och framgångar och misslyckanden om vartannat. Tusen efter tusen telefonsamtal, morgonmöten klockan fem för att få en ”running start” på dagen, uppskjuten pappaledighet och 250 resdagar per år borta från frun sedan 23 år som tydligen jobbar för länge på jobb hon inte trivs med.


Och han har gjort alla fel man kan göra, men det har gått bra ändå. Som när han anställde den där vad-det-nu-var-chefen som var ”jävligt het” vad han kunde minnas. Hon som var totalt värdelös men övade upp sig på 30 av hans miljoner och idag är chef för Google Sverige.


Och man måste bestämma sig, lägga upp planer och sedan skita i dem och bara köra. Hoppa på tåget. Ta tillfället i akt och vilja tillräckligt mycket. Bestämma sig och vilja, det måste man och det är kvinnor dåliga på. Extremt dåliga. De tror dessutom att de är dåliga själva, att de inte kan och inte duger och det kommer man ingenstans med här i världen.


Tjejer liksom bara ”näääj, jaaaa kan inget, ja har ju bara varit chef för tjugo innan och jag var ju kanske inte riktigt chef utan mer projektledare, inte kan jag leda företag, inte lilla jag inte”. Med en sådan inställning är det klart att det går åt skogen.  Medan killarna kommer och kan inte ett skit, men tror att de kan det och då går det bra.


Så är det.


Så nu har Daniel slutat tro på femtio procent av jordens befolkning som ledare och anställer inte tjejer som företagsledare längre.


Stående ovationer (not) och så kaffe och en fralla på det.


Efter pausen kom förmiddagens enda kvinnliga fägring, moderatorn Lydia Capolicchio, upp på scenen för att påannonsera nästa talare samt meddela följande förtydligande från herr Kaplan med anledning av att det kommit upp frågor om hans inställning till kvinnor och företagande:


Han menar att den optimala åldern för att starta företag är ungefär 33 år. Då är man inte för ung, utan har lite erfarenheter med sig i bagaget. Samtidigt är man inte så gammal att man inte orkar någonting. När man är 33 år så är man så att säga ”mitt i livet” och då blir det kanske naturligt så att kvinnor inte kan prioritera karriär på det sättet som krävs för att göra business. Daniel ville därför förtydliga att yngre eller äldre kvinnor skulle kunna gå bra.


Oh att få vara Lydia och stå och försvara och förklara en sexistisk, korttjock, rik mans unkna inställning inför över tusen personer! Vilken ynnest.


Daniel lämnar ju onekligen en del frågor obesvarade. Det första jag tänker på är så klart om de trettiotreåriga kvinnornas barn alla är faderslösa. (För jag förmodar att det är barnafödande kvinnor ägnar sig åt ”mitt i livet”.) Får kvinnorna barn med varandra eller hur hänger det ihop? Och går det verkligen bra med yngre kvinnor? Är inte de för oerfarna? Och äldre kvinnor, är inte de så gamla att de inte orkar någonting? Och den dåliga självkänslan som var så förödande för karriären, gällde den inte alla kvinnor, oavsett ålder?


Resten av förmiddagen gick i något bättre tongångar, även om Per ”Odd Molly” Holknekt menade att kvinnor finner sig själva snabbare än männen eftersom de föder barn och Yngve ”Ishotellet” Bergqvist tyckte att det var extra härligt att vara chef på jobbet när Naomi Cambell kom dit och blev fotad naken i en Absolutflaska av is.


Gubbväldet. Detta eviga gubbvälde. Visst har vi allmän rösträtt, men vad har vi vunnit i övrigt? Det finns fortfarande fler ledamöter som heter Göran i svenska bolagsstyrelser än det finns kvinnliga ledamöter i de samma. Göran alltså. Göran och Daniel. Rena rama Jurrasic Park. 

Av Lina - 26 oktober 2012 18:48

Nätet strular och tiden tryter och det blir inte mycket bloggat alls. Jag längtar efter det, det gör jag. Efter att hitta orden, få dem på pränt, tänka till lite. Det är lite autopilotvarning på livet just nu. Känner ni igen det? Samtidigt är det ju just det man längtar efter när turbulensen är som värst, när stormen viner och åskan går. Då vill man ha den här lunken som vi är inne i just nu.


Som vanligt är Signe världens finaste lilla mini-unge. Hon sjunger och pratar och berikar våra liv från morgon till kväll. Häromdagen satt jag och kollade igenom bildgallerier i mobilen och hittade då sommarens favoritklipp. 


Signe har suttit och sjungit en lång stund när jag kommer på att jag borde filma henne. Då tystnar hon så klart och jag får locka och tralla och gulla för att hon ska ta ton igen. Men Signe är inte så intresserad av att spela in någon musikvideo...

Skapa flashcards