Premiär för broddlöpning i mitt liv. Tripp, trapp. tripp, trapp, varvat med tvångstankar om att jag skulle möta en bil som fick sladd på den isiga landsvägen och rammade mig mot ett taggtrådsstängsel. Det hela förlöpte dock olycksfritt. 

Och omgivningen var så vacker att jag stundom fick lätt andnöd.

Fredagsmys på gymmet med en god vän och en god avslutning.

Vi var i stort sett ensamma på anläggningen och det hela kändes mycket märkligt. Borde vi inte vara hemma hos våra familjer, dricka ett glas vin och somna tidigare än vanligt i soffan? Istället låg jag vinglande på golvet med överkroppen på en stor boll. Risken att kantra var överhängande, men det bjuder jag på. Kan jag blir mer stabil i min stackars rygg så får jag utsätta mig för lite risk.

Nu ska jag dricka vin och somna i soffan. God natt.

Jag undrar om sjukhuset glömt bort oss, om de glömt Signe. Ja, sjukhuset som har ansvar för kontrollerna kopplade till hennes extremt tidiga ankomst alltså...

Barn som föds så tidigt som Signe kontrolleras lite extra fram till de är tre-fyra år. Signe träffade senast sin doktor i maj förra året för ett och ett halvt årskontrollen. I september samma år träffade jag honom ensam för ett samtal. I mars i år skickade vi in uppgifter om hennes längd och vikt. Efter det har vi inte hört ett jota.

Jag tänker att jag kanske borde höra av mig, men så tvekar jag. Vill jag att de ska träffa Signe? Vad kan de tillföra i våra liv? Kan ett besök göra skillnad för oss, för Signe?

Kan det göra skada? Tänk om de tycker att hon är för tunn, eller för kort. Är hon så liten att de glömt henne? Är de därför de inte ringer?

650 meter bröstsim, varav typ 100 med en treåring på ryggen. Ja och så lite skutt och hopp och jox, men det spelar inte så stor roll för baddräkt i Sverige i december ger som sagt automatiskt poäng.

40 minuter gåspring på elljusspår med finfint sällskap som manade på mig i uppförsbackar och tjoade glatt i nedförsbackar.

Det bästa med att ha med folk att göra, till skillnad från om man hade varit eremit och bott ensam i en mörk grotta, är att man aldrig någonsin kommer att kunna säga: "Nu har jag sett allt." Det finns alltid, alltid en möjlighet att bli förvånad när man har med människor att göra. And I love it!

Idag när jag var i gymmets omklädningsrum kom det in en kvinna och öppnade ett skåp några meter från mig. Jag noterade henne och fortsatte med mitt, men var tvungen att titta upp när det klirrade till metalliskt från kvinnans håll. Det lät som om ett större, lite ihåligt metallföremål hade ramlat ner på klinkergolvet vid henne. Det hela kändes väldigt oomklädningsrumsaktigt, som motsatsen till fluffiga handdukar, snabba gummiskor och tröjor i funktionsmaterial.

Kvinnan hade skinnstövlar på fötterna och över dem ett par blå, prassliga tossor av dagis- eller sjukhusmodell. Föremålet som hon släppt ner på golvet blänkte av silver och tog sig först an kvinnans ena prassliga fot och sedan den andra. Sedan plockade kvinnan upp föremålet från golvet igen och lade tillbaka det i sin träningsväska. Och jag tänkte att "Nu har jag sett allt." Men så kom jag på att det omöjligt kan vara så. Det här var kanske den första och enda gången jag såg en kvinna ta av sig sina stövlar i ett omklädningsrum på ett gym med hjälp av en flera decimeter stor skoknekt, formad som en insekt i silver, som hon själv tagit med hemifrån. Men imorgon får jag säkert uppleva något annat, ännu mer udda.

Jag kan knappt bärga mig!

Idag var jag ny på ett helt annat gym, ett som inte var lika nytt som gårdagens. Men så var jag ju inte heller lika ny i gymvärlden. Jag hade en hel dags färsk erfarenhet och med den i ryggen körde jag i stort sett samma rutin som igår. Det gick bra. Jag blev svettig och inte heller idag kom någon fram till mig och sa att jag omedelbart borde sluta innan jag skadade mig själv eller någon annan allvarligt.

Så, tjugoen dagar kvar.

En annan dag måste jag förresten få utveckla det där med gymvärlden, ja för det är verkligen en helt annan värld. Som en parallell verklighet liksom... Imorgon blir det nog inte gym, kanske blir det en vanlig gammal hederlig promenad eller min nya kärlek vattengympan. Vi får se.  

Luck out!

Nu mina vänner... Nu är det lucköppningarnas tid. Hela bloggosfären exploderar av julkalendrar i olika färger och former och jag tänker inte vara sämre jag. Jag ska också ha luckor på min blogg! Men, det finns en skillnad mellan min kalender och andras: Det är bara jag som vinner på den. Sorry, men det är jag som sätter reglerna här.

Bakom varje lucka i min adventskalender finns nämligen en rimlig dos med träning för bara mig. Yepp! Linas träningskalender. Tjugofyra luckor, tjugofyra tillfällen att röra på kroppen. Vissa dagar kanske det bara blir en planka eller fem varv med hoppsasteg runt huset, vad vet jag. Huvudsaken är att det blir tjugofyra dagar i sträck med någon form av rörelse, inte bara kontorssittande, tågåkande och soffliggande.

Lucka #1: Sim och skutt som hjälptränare på Alvins simskola. Inte det mest uttröttande jag utsatt mig för kanske, men jag tog på mig en baddräkt i Sverige i december och det ger automatiskt poäng.

Lucka #2: Ny på nytt gym. Premiär för mig på nyöppnat gym i grannskapet. Jag har inte befunnit mig på en liknande inrättning sedan innan jag fick barn för snart sju år sedan, tror jag, men jag ger det en chans för att klara det springovänliga vintermörkret. Lite crosstrainer, lite "lyft och vrid och hoppas att ingen kommer fram till dig och säger att du kommer att skada dig om du inte slutar", en skvätt planka och lite spring.

När man läser om livsstilsförändring och att skapa nya, goda vanor så ramlar man snabbt på det goda rådet att berätta om det man tagit sig för för andra. Nu gör jag det och jag tänker fortsätta göra det varje dag ända fram till jul.

Önska mig lucka till!

PS. Häng på om du vill. Det finns plats för fler i varje lucka. Skriv en rad om du vill hoppa in i kalendern så kan vi peppa varandra. DS.