Jag älskar julkort. Speciellt julkort med barn på. Jag kan gå och titta på dem hela helgerna. Det är så roligt att se hur barnen växer från år till år, hur lika de är sina föräldrar och så vidare.

Jag älskar att skicka julkort också. Det gjorde jag även innan jag fick barn. Då pysslade jag egna kort, klippte och klistrade och kom på nya idéer från år till år. Sedan Alvins intåg i mitt liv har han självklart fått agera julkortsmodell, de senaste tre jularna med Signe som kollega. 

Jag inser att jag är hopplöst omodern. Många i min generation skickar inte julhälsningar i handfasta format, utan väljer mer moderna medier som Facebook, sms eller Twitter. "Trist!", säger jag. Inget slår känslan av ett handskrivet, med egen saliv frankerat julkort.

Men så känner så klart inte alla och följdaktligen skickar jag alltid betydligt fler kort än vi får. Ibland tänker jag att jag ska strunta i att skicka till dem vi aldrig får julkort från, de kanske bara tycker att det är besvärande att få våra ungar på posten år efter år. Men så skickar jag ändå. Kan liksom inte låta bli för att jag vet hur glad jag själv blir av de där korten, fotona på glada, fina barn i juletider. Och vem får inte en lite bättre julkänsla efter att ha titta på de här två?

Det är som bekant oerhört populärt att ståta med egen julkalender i bloggosfären. Lucka efter lucka ska öppnas och bakom dem gömmer sig tjugofyra tävlingar/reklambudskap från diverse sponsorer. Jag är min egen sponsor och bjuder er därför bara en enda lucka i december. En minneslucka.

Som jag skrivit tidigare har Signe blivit kallad till kontroll på BVC före jul, den 21 december närmare bestämt. Hon fick kallensen i början på november. Jag läste den, skrev om den och glömde den. Eller, jag har nog tänkt på den lite då och då, men inte idag. Idag var den som bortblåst. Enda anledningen att jag kom på det var att Anna messade och frågade hur det gått. "Vaddå gått?", tänkte jag. "Vaddå BVC?" Sedan trillade polletten ner och jag skämdes lite över att jag låtit vår trevliga sköterska sitta och vänta på en liten unge som aldrig kom.

Men så fick jag en så skön reaktion från Anna: "Glömde du gå??? Det låter sunt. :-D"

Och då kändes det genast bättre. Ja riktigt bra faktiskt. Innan har varje besök på BVC, eller liknande inrättning, varit förknippat med så mycket magknip att det omöjligt kunnat ignoreras. Tid och dag för kontrollen har lyst som eldskrift i skyn och ju mer vi närmat oss dagen D, desto svårare har det varit att bete sig normalt i matsituationerna med Signe.

Men NO MORE! Säger jag er. NO MORE! Sedan är det ju så klart inte okej att låta trevliga, eller otrevliga för den delen, BVC-sköterskor vänta, men just idag struntar vi i det.

Igår kom vi lite sent till dagis/förskolan/föris. (Man vet ju inte vad man ska kalla det nu för tiden för att inte trampa någon på tårna.) De andra barnen hade precis satt sig vid frukostbordet när vi hastade in med andan i halsen. Alvin slank ner på sin lilla stol i stora salen medan jag hasade vidare in i lilla salen med Signe i famnen och blå tossor på fötterna.

I lilla salen har de ännu mindre stolar och på tre av dem satt det redan barn. Små barn. Ja alltså, de är på ett sätt lika stora eller större än Signe. Lika långa, eller längre, tjockare, rundare, mer fyrkantiga. Samtidigt är de mycket mindre än henne, yngre, mer bebisaktiga. De satt där med haklappar om halsen och filmjölk i hela ansiktet och såg väldigt söta men lite dumma ut, så där som bebisar gör.

Signe satte sig på sin stol, hällde upp lite av sin näringsdryck i ett glas och började dricka. Hon var inte helt nöjd utan gnällde lite ynkligt eftersom hon hellre ville gå in i stora salen. Så brukar vi nämligen göra när vi kommer i tid. Då säger vi hej till alla i lilla salen och sedan går Signe in till Alvin och kusin Melker och alla de andra stora barnen i den stora salen. Sedan följer hon med frukostvagnen in till sina små kompisar igen.

Resten av dagen funderade jag ganska mycket på det där. Att Signe är stor och liten på en gång. Liten som en ettåring men verbal, motorisk och smart som en två och ett halvt-åring. Glömmer vi av att hon är stor? Ser vi bara att hon är liten? Glömmer förskolepersonalen av att hon är stor? Tänker de på henne på samma sätt som på ettåringarna?

För en vecka sedan tog vi bort bygeln på barnmatstolen. Nu kan Signe klättra upp och ner på stolen själv och hon blev så glad över det. Glad och stolt satte hon sig som en liten drottning på sin tron och jag skämdes lite. Varför har vi inte tagit bort bygeln innan? Har vi trott att hon inte har balans nog att sitta själv, att hon skulle ramla ner?

Andra barn växer ju ur sina stolar. De blir långa och tjocka och knöliga att få ner i sittmöbler gjorda för bebisar, men inte Signe. Liten, nätt och lätt tar hon sig fram i världen, men det betyder ju inte att hon är omogen. Nej, hon fixar väldigt mycket på egen hand. Hon tar på sig tröja, byxor, overall och stövlar själv, hon pratar och konverserar, äter på egen hand och när jag tänker på det borde vi nog ta tag i det där med blöjan också. Hon säger alltid till efter att det skett något i den. Klart att hon skulle kunna säga till innan istället. Potträning över jul? Ja, kanske det… Hon är ju trots allt lite stor.

Jag kände häromdagen att jag i min iver att inte framstå som pretto istället förmedlat bilden av mig själv som ett äcklo. Hur har vi det med städet och tvätten och disken här hemma, kan man ju undra.

"Jo tack, vi har det som vi förtjänar. Varken mer eller mindre."

Jag är ingen pedant men mina barn lever inte heller i en sanitär olägenhet. Om ni nu trodde det. Faktum är att vi kan ha det riktigt fint och rent och mysigt ibland. Som i köksfönstret just nu till exempel. (Och visst gör lite pynt ovanför fönsterbrädan det lättare att ha fördrag med disken nedanför den.)

Risken när man åker och handlar mat hungrig direkt efter jobbet, utan inköpslista eller minsta plan i huvudet, är att måltiden framåt kvällningen består av saffransostkaka, vispgrädde, körsbärssås, bröd, leverpastej, saltgurka, bacon och chokladphiladelphia.

Bara så ni vet…

Signe var den av oss som åt bäst med sin Örtagårdsgryta med sås (flytande smör). Jag blir fortfarande så otroligt glad när hon ber om mer mat. När hon sträcker fram tallriken och säger ”Maten e slut. Mera mat.” Eller när hon sitter och äter och säger ”Smaskigt!”, ”Smaskens!”, ”Gott!” eller ”Jag gillar mat.” Då slår hjärtat ett extra slag och jag blir varm och mjuk i bröstet. Undra hur länge det kommer att hålla i sig. Tills hon är 34? Jag kanske ska ringa hem till min mamma och berätta vad jag åt ikväll och höra om hon låter glad, varm och mjuk i bröstet.

Den här helgen har ärligt talat varit fullmatad med höjdpunkter.

• Fredag: Glöggbjudning hos grannen. Lyx.
• Lördag: Julbord med makens jobb. Überlyx.
• Söndag: Middagsbjudning hos föräldrarna. Lyx igen. 

Jag älskar att ha helgerna fulla, träffa andra människor, äta gott och ha det bra. Det enda omaket är att man inte hinner städa eller ta hand om tvätten och därför knappt vill vara hemma när söndagen kommer.

När veckan går åt till att jobba på jobbet och husera runt i huset så brukar helgen få vikas åt regelrätt sanering. Disk ska diskas, tvätt ska tvättas, golv ska torkas, lakan ska bytas och floden av leksaker som varje vecka tycks svämma över sina breddar ska motas tillbaka in i fåran igen. Så är det för oss i alla fall och jag föreställer mig att vi inte är ensamma om att ha det så. Maken däremot, han är övertygad om att alla andra familjer spelar spel och umgås tillsammans varje lördag förmiddag och att vi är de enda som tvingas hasta runt mellan diverse röror i tvättstuga, sovrum, lekrum, kök och toalett. Och vem vet, han kanske har rätt.

I alla fall... Julbord i all ära, men helgens största höjdpunkt var trots allt följande:

Första tappade tanden. Och som synes är tand två också på gång att lossna. Den vinglar betänkligt där i gluggen.

Annars har vi byggt minisnögubbar av den snö som ännu inte smält bort. I skrivande stund står de och vinglar anorektiskt i ösregnet. Undrar om det blir en vit jul här på västkusten eller inte...

Signe moffade i sig en och en halv burk katrinplommonpuré igår. Dubbel glädje när det gäller ett barn som både äter och bajsar lite lite ibland. Jag blev glad. Ännu gladare blev jag när jag slapp bajshelavägenupppåryggenfesten dagen efter. Den fick Fredric gå på. Perfekt efterfest till ett röjigt julbordskalas. Eller hur.

En liiiiten Signe med läskigt stoooora pupiller på ögonmottagningen. 

Tur att det inte var Signe som körde hem från sjukhuset, för hade polisen stoppat oss hade de garanterat trott att hon gick på någon form av knark. (Vilket knark det nu är som ger stora eller små pupiller. Jag är inte så värst bevandrad.)

Ögondropparna hade hur som helst önskad effekt, som synes, och Signe kunde efter viss väntetid bli undersökt med diverse manicker. Manickerna visade översynthet på båda ögonen, vilket visst inte var så farligt i sig. Det som var bekymrande var att graden av översynthet skilde sig åt mellan ögonen. Jag fattade inte riktigt varför det var ett problem, men det var det i alla fall. Eller, kunde bli, snarare. Just nu var allt ändå okej och vi kan ta och ses igen om ett halvår eller så. Är läget oförändrat då kanske vi får trixa lite med lapp för ögat eller glasögon, eller inte. Vi får se...

Signe tyckte i alla fall att det roligaste med dagen var att få åka hiss. 

Med risk för att bli tjatig måste jag ändå visa hur fin min Lucia var när han tände sina juleljus. Världens finaste. 

(Kortet är jättedåligt men ändå jättebra för att inte några av dagiskompisarna syns. De vill kanske inte vara med på en blogg…) 

Imorgon ska jag till ögonmottagningen med Signe. Jag har inte varit på sjukhus med henne på jättemånga månader nu så det känns lite ovant, liksom inte helt normalt. (Äntligen.)

Alla barn som är födda så tidigt som henne får ögonen kontrollerade under flera år. De flesta av dem är mer eller mindre översynta, men vissa får större besvär än så. Vårt lilla S har klarat sina stora blå väldigt bra men har en översynthet som eventuellt måste korrigeras med glasögon.

Fattar ni hur söt hon skulle vara med små brillor! Glugg mellan framtänderna och glasögon. Å så gillar hon att sjunga också…