Det där med träningen... Jag är så otroligt glad att jag kommit igång med den. Jag som verkligen INTE prioriterat motion tidigare kan nu springa en mil och fortfarande ha krafter kvar. Det är helt otroligt, känns helt otroligt. Som att vara lite nyförälskad eller nyfrälst. Man vill berätta om det för alla, visa världen det man funnit, dela med sig och önska att fler ska få uppleva samma sak.

Som när jag kom hem igår efter att ha stuckit ut klockan elva på kvällen. (Ungarna kör ju på sommartid och vill aldrig somna och Fredric har som bekant värsta tandvärken och är helt utslagen.) Jag pustade ut i soffan efter stretchen och sa till Fredric att han också borde komma igång, kanske köpa den där cykeln han pratat om så länge och röra lite på fläsket. "Livet blir så mycket lättare! Man blir så mycket gladare!" Om någon hade sagt till mig att jag skulle uttala liknande påståenden för ett halvår sedan så hade jag skrattat rått.

Vad är då skillnaden nu mot alla de där andra gångerna jag försökt komma igång och röra mer på mig? Svar: Jag är snäll mot mig själv. Bara snäll mot mig själv. Det finns ingen piska, bara morot och jag springer för mig själv, ingen annan.

Förr när jag var ute och kanske inte orkade springa hela den sträcka jag tänkt mig kunde jag se ner på mig själv för att jag inte presterade. De kilometer jag gick istället för att springa blev ett misslyckande och en bekräftelse på att jag var usel, lat, fet och hopplös. Vem sjutton blir sugen på att gå ut och springa efter den känslan av värdelöshet? Inte jag. Lika bra att lägga ner.

Det var då, men nu... Nu springer jag i intervall. Superbra träning. Effektivt som attan för att få upp flåset och öka hjärtats kapacitet. Att växla mellan olika tempon är inte alls dåligt, det är bra. Jättebra. Jag är jättebra. Både när jag springer och när jag går. Vem vill inte ha mer av den känslan? Vem vill inte vara snäll mot sig själv? Det vill väl alla, men varför är vi det då så sällan? Fundera på det. Fundera på när du var snäll mot dig själv senast.

Jag tror aldrig att någon uppnått något gott med självföraktet som drivkraft. Ge mig ett enda exempel på en person som gått över till mer hälsosam kosthållning för att hon hängt upp värsta fetbilden på sig själv på kylskåpet. En bild med budskapet "Kolla på dig. Du är fet och ful. Sluta ät. Lägg ner chokladen och ta tag i dig själv fetto!" Jag tror inte att det inträffat. De där bilderna blir man bara ledsen av och om man är ledsen, ja, då äter man gärna lite mer.

Nej, släng piskorna! Eh, ja... Både bildligt och bokstavligt då antar jag. Jag vet ju inte vilka preferenser ni har, men jag tycker inte att man ska plåga vare sig sig själv eller andra. Men det var kanske ett sidospår. Det jag ville säga var ju att du skulle vara snäll mot dig själv. Var snäll. Och börja spring. Halleluja!