Idag blev min vän mamma till en liten pojke. Ted. Så efterlängtad. Så fin. Så lik sin mamma och så totalt omedveten om de 36 timmar av aktivt värkarbete som hon gått igenom för att föda fram honom. (Tänk att man klarar sådant utan att stryka med på kuppen. Det är ett under.)

Jag tittar på bilderna av honom och får tårar i ögonen när jag ser den fina färgen på hans mjuka hud, vecken på hans små armar och tyngden i hans tjocka kinder. Ett friskt barn. Ett friskt, älskat barn med alla förutsättningar i världen att få ett bra liv. Vad kan vara finare än det?

Idag kom Ted och i och med det blev två människor föräldrar för första gången. Det pirrar lite i mig när jag tänker på hur mycket de har att upptäcka nu. Så mycket roligt, jobbigt, konstigt, känslosamt, obeskrivligt märkligt.

Livet alltså. Det är grymt, i ordets mest positiva bemärkelse.