I sommar fyller jag 35 år. Förhoppningsvis har jag mer än halva livet kvar, men ibland kan jag ändå inte låta bli att tänka på det jag missat. Det som gått mig förbi, det som det nu är för sent för.

Jag kommer till exempel aldrig att bli Årets Lucia. Inte för att jag någonsin haft en längtan att bli det, men ändå, det är inte längre ett alternativ. Jag kommer med största sannolikhet aldrig att lära mig spela trummor, som jag faktiskt hade allvarliga funderingar på när jag var i tjugoårsåldern. Jag kommer aldrig att resa med de Rosa Bussarna eller åka på språkresa till Brighton. Jag kommer aldrig att bli bäst på tvärflöjt eller slalom och jag kommer aldrig att vara med i Melodifestivalen eller bli skolans populäraste tjej.

Samtidigt som jag kan bli lite vemodig över att ungdomen oåterkalleligt är överstökad, kan jag bli otroligt glad över att jag fortfarande upptäcker nya saker hos mig själv. (Jag kan även bli mindre glad över mindre smickrande sidor hos mig själv som plötsligt framträder med icke önskvärd tydlighet, men det tar vi i ett annat inlägg.)

Precis som de flesta andra ställs jag inför nya situationer i livet hela tiden och får genom det lära känna mig själv på nytt. Som när jag fick nya arbetsuppgifter för några år sedan och upptäckte att jag var bra på att undervisa. I arbetet ingick det bland annat att hålla i utbildningar för vuxna och jag bävade lite för just den delen av jobbet. Jag har verkligen inte haft någon dragning åt att bli lärare och hade ärligt talat ingen aning om att jag hade en talang för att förklara saker och ting pedagogiskt för andra, men det fanns det visst de som tyckte. Jag var över trettio och fick lära känna en ny del av mig själv och växa lite inombords.

Eller som när vi skaffade hus och det stod klart för mig att jag uppenbarligen tyckte om trädgårdsskötsel. Vem hade anat det? Inte jag. Plötsligt längtade jag hem till ogräsresningen och stod långa stunder med trädgårsslangen i handen om kvällarna och bara vattnade och vattnade, njöt av växtligheten och tänkte på mest ingenting. Ljuvligt.

Nu är jag som sagt 35 och gillar tydligen att springa. Jag gillar det så mycket att jag ger mig ut när klockan är halv tio och barnen äntligen somnat. Jag som trodde att jag avskydde alla former av sport och var lat av naturen. Det är jag inte och det finns inget som säger att jag inte kan bli riktigt bra på löpning. Det enda som talar emot det är väl i så fall min egen självbild. Jag måste få in följande i huvudet: Att jag aldrig sprungit regelbundet tidigare betyder inte att den där löparen inte är jag. Man kan få nya vanor mitt i livet och hålla fast vid dem! Man kan skrota gamla mål, skapa nya och måla andra bilder av sig själv när som helst i livet! Det vill jag i alla fall tro på.

I slutet på augusti ska jag springa Midnattsloppet. En mil. Tio kilometer. Jag har aldrig sprungit så långt i mitt liv än, men jag ska göra det och mitt absoluta mål är att genomföra loppet på under en timma. Så kan Lucia och den där poppistjejen stå där med sina blonda hårsvall och se just så dumma ut som de är när jag och min starka, fina, trettiofemåriga kropp passerar mållinjen ungefär så här glad:

 

TinaLill

12 juni 2013 11:25

Hejja dig!
Lite avis är jag dock, önskar att jag också kunde komma på att jag gillar att springa...

Lina

12 juni 2013 13:17

Prova. Du kanske blir lika förvånad som jag.

 

TinaLill

13 juni 2013 10:00

Tja, jag kanske skall göra det... någon dag. Har tyvärr problem med mina höfter sen tonåren så jag är aningen skraj att de skall bli värre men - det är mycket jag gör nu som jag inte kunde göra för 30 år sen så vem vet jag kanske utmanar dig i spåret vad det lider :-)

 

Elisabeth

13 juni 2013 18:32

Hejjar på här också :) är också förtjust i löpning. Och du, min farfars bror hittade kärleken på nytt vid 60 när han blev änkeman och drog ut på tur med rosa bussarna med sin nya fru :D så inte är det försent inte ;)

http://Minaljuvating.blogg.se

Lina

13 juni 2013 21:32

Underbart! Jag var tvungen att gå in och kolla upp det där och de har faktiskt turer speciellt för 50+are. Ha ha! Där ser man. Jag kanske blir Lucia också vad det lider.

 

malin

15 juni 2013 13:57

Faan va bra du är Lina! Go Lina! Go Lina!

http://malinkjellberg.blogspot.com

 

Hanna

16 juni 2013 21:17

Vet du vad! En lucia får lysa med sina ljus i en dag! Du har ett inre ljus som lyser året runt! Du lyser upp dina läsares vardag med varje inlägg du skriver och väcker hopp hos de som saknar det med dina lysande texter! Även om din låga flackat ibland, i svåra tider, så har ditt ljus aldrig släckts. som en stormtändare ;)

Lina

16 juni 2013 22:01

Men du... Så fint. Tack.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...