I sommar fyller jag 35 år. Förhoppningsvis har jag mer än halva livet kvar, men ibland kan jag ändå inte låta bli att tänka på det jag missat. Det som gått mig förbi, det som det nu är för sent för.

Jag kommer till exempel aldrig att bli Årets Lucia. Inte för att jag någonsin haft en längtan att bli det, men ändå, det är inte längre ett alternativ. Jag kommer med största sannolikhet aldrig att lära mig spela trummor, som jag faktiskt hade allvarliga funderingar på när jag var i tjugoårsåldern. Jag kommer aldrig att resa med de Rosa Bussarna eller åka på språkresa till Brighton. Jag kommer aldrig att bli bäst på tvärflöjt eller slalom och jag kommer aldrig att vara med i Melodifestivalen eller bli skolans populäraste tjej.

Samtidigt som jag kan bli lite vemodig över att ungdomen oåterkalleligt är överstökad, kan jag bli otroligt glad över att jag fortfarande upptäcker nya saker hos mig själv. (Jag kan även bli mindre glad över mindre smickrande sidor hos mig själv som plötsligt framträder med icke önskvärd tydlighet, men det tar vi i ett annat inlägg.)

Precis som de flesta andra ställs jag inför nya situationer i livet hela tiden och får genom det lära känna mig själv på nytt. Som när jag fick nya arbetsuppgifter för några år sedan och upptäckte att jag var bra på att undervisa. I arbetet ingick det bland annat att hålla i utbildningar för vuxna och jag bävade lite för just den delen av jobbet. Jag har verkligen inte haft någon dragning åt att bli lärare och hade ärligt talat ingen aning om att jag hade en talang för att förklara saker och ting pedagogiskt för andra, men det fanns det visst de som tyckte. Jag var över trettio och fick lära känna en ny del av mig själv och växa lite inombords.

Eller som när vi skaffade hus och det stod klart för mig att jag uppenbarligen tyckte om trädgårdsskötsel. Vem hade anat det? Inte jag. Plötsligt längtade jag hem till ogräsresningen och stod långa stunder med trädgårsslangen i handen om kvällarna och bara vattnade och vattnade, njöt av växtligheten och tänkte på mest ingenting. Ljuvligt.

Nu är jag som sagt 35 och gillar tydligen att springa. Jag gillar det så mycket att jag ger mig ut när klockan är halv tio och barnen äntligen somnat. Jag som trodde att jag avskydde alla former av sport och var lat av naturen. Det är jag inte och det finns inget som säger att jag inte kan bli riktigt bra på löpning. Det enda som talar emot det är väl i så fall min egen självbild. Jag måste få in följande i huvudet: Att jag aldrig sprungit regelbundet tidigare betyder inte att den där löparen inte är jag. Man kan få nya vanor mitt i livet och hålla fast vid dem! Man kan skrota gamla mål, skapa nya och måla andra bilder av sig själv när som helst i livet! Det vill jag i alla fall tro på.

I slutet på augusti ska jag springa Midnattsloppet. En mil. Tio kilometer. Jag har aldrig sprungit så långt i mitt liv än, men jag ska göra det och mitt absoluta mål är att genomföra loppet på under en timma. Så kan Lucia och den där poppistjejen stå där med sina blonda hårsvall och se just så dumma ut som de är när jag och min starka, fina, trettiofemåriga kropp passerar mållinjen ungefär så här glad: