Jag har hört om den, men trodde inte att den skulle drabbar mig. Jag har tänkt på den, men skjutit den ifrån mig. Skolångesten. Börjaskolanångesten. Nu är den här. I full blom.

Hittills har Alvin befunnit sig i en miljö anpassad för 1- till 6-åringar. Nu är han på väg till något helt annat. En jättestor skolgård där det släntrar förbi tolvåringar med smartphones vid örat. Höga klätterställningar och en hel skog som granne. Hälften så många vuxna och dubbelt så många barn. Hur mycket trygghet finns kvar?

Usch. Jag orkar inte ens skriva om det. Är det normalt att känna så här? När går det över?