Vi sitter och glanar på "Dansbandsveckan i Malung" på SVT och jag tänker att jag önskar att jag vore en dansbandare. I'm a dancebander, yes I am! Alla verkar så glada och okomplicerade och nöjda med det lilla. De tycker att musiken är så bra. De tycker att människorna är så härliga. De tycker att korven smakar så gott. De tycker att buggen är så svängig och tryckaren gnussig. Dansbandsveckor och färjekryssningar är det bästa som finns och man kan lyssna på sitt favoritdansband hur många gånger som helst.

Nu får ni inte tro att jag raljerar, för det gör jag verkligen inte. Dansband är bland det värsta jag vet, men jag önskar att jag älskade det. Jag kan även önska att jag vore tondöv. Att jag kunde tycka att all musik var härlig och alla framträdanden fina. Istället är jag en fruktansvärd musiksnobb. Om det inte är tonsäkerheten det är fel på så är det betoningen eller vibratot. Lisa Ekdahls nasala stämma gör mig galen. Olle Ljungströms falsksång skär i öronen på mig. Shirley Clamps utomjordiska vibrato gör mig lätt illamående. Ulf Lundells släpiga uttal irriterar mig. Sofia Karlssons rullande r och övertydliga artikulation stör mig. Håkan Hellströms gapsång är obegriplig.

Ja, ni hör ju. Jag borde straffas med en veckas tvångsarbete i korvkiosken i Malung, mitt under brinnande dansbandsinferno.