Jag fick ett lite udda meddelande på mitt mobilsvar häromdagen. Ett meddelande som jag inte agerat på än eftersom jag inte riktigt vet vad det innebär.

Det var vår sköterska på BVC som ringde för att berätta att Signes läkare på sjukhuset skickat ett meddelande om att han ville ha en vikt och längd på Signe under april och om han inte hann de så fick de gärna hjälpa till med det. Eeeeh... Okej, nu är maj snart här och han hann uppenbarligen inte, ska vi ner till BVC då? Jag antar att läkaren vill ha uppgifterna för att kunna fundera över det där med tillväxthormoner, om det kan vara aktuellt för Signe eller inte.

Och som vanligt får jag en klump i magen när allt som handlar om Signes storlek kommer på tal. Jag vill bara springa in i en garderob, slå händerna för öronen och komma ut igen när hon blivit så stor och stark att ingen kan säga något annat än att hon är just stor och stark.

Men så funkar det ju inte riktigt. Jag får bara ta och komma över mig själv och göra det. Åka ner till BVC och låta lilla Pippi-Lotta stiga upp på vågen. Men bara jag tänker på hur de där siffrorna kommer att rulla fram och tillbaka innan de slutligen stannar, får jag ett tryck över bröstet. Trots att jag är både stor och stark så blir jag i det läget så oändligt liten, så ynklig och glaslikt skör.

Men jag ska göra det. Jag ska. Men kanske inte innan april är över.