Vissa av barnens ordvrängningar och felsägningar är så söta att man inte vill rätta till dem. Ta bara det nationellt vedertagna "stölvar", som alla Sveriges barn verkar säga. Hur många av er vuxna säger på samma sätt när ni pratar med småttingarna, bara för att det är så bedårande? 

Jag minns Alvins "mös". Smör. Till slut sa hela familjen mös bara för att det var så gulligt. Signe pratar om "pliplonken" som mormor och morfar tagit till "Talliand" och jag frågar hela tiden vart det är de åkt för att få höra henne säga det.

Mölk. Mackamoner. Finka. Appespin. Tallick. Stussmatta. Busker. Jamas. Vi låter inte riktigt kloka.

Andra saker känns inte lika kul att de säger fel på. Namn på kompisar till exempel. Jag kan själv bli oklädsamt irriterad på ett barn som inte verkar kunna få in att det inte är Albin som bor här.

Häromdagen hörde jag att Alvin sa "Ju-man-o-el" när han pratade om sin syssling. När jag sa lite mjukt att han faktiskt heter "E-man-u-el" tittade sonen misstroget på mig och sa: "Mäh! Det är ju inget namn!" Eeeh... Nähä.

"Ingen kan väl störa sig på frukt liksom. Det är väl bara att byta ut."

Yngsta pappan på föräldramötet sätter fingret exakt på lösningen av den löjliga diskussionen om glassens vara eller icke vara på förskolors födelsedagsfirande.

Vår förskola har förresten inte glass när de firar barnen utan smarrig fruktsallad med grädde som de barn som nyligen fyllt år hjälps åt att göra och bjuda alla kompisar på. Föris fixar frukten. Lika för alla och inga kostnader för föräldrarna. Varför krångla till det?

Vi hade en diskussion om det här bland vänner för ett tag sedan och kom fram till att det är ett ämne som sannerligen engagerar.... förskolepersonal. En mamma hade fått beskedet från sin son att han inte ville ta med sig glass till förskolan på sin födelsedag. "Nähä, så bra då." Tänkte mamman. Men väl på förskolan så frågade läraren var glassen var. När mamman berätta att sonen inte hade velat ta med det så blev hon uppmanad att ändå se till att fixa fram glass eftersom alla barn (all personal?) förväntade sig det. Så mamman fick snabbt lomma iväg till affären, handla, lämna glassen på dagis och komma sent till jobbet.

Det är väl inte konstigt att barnen blir feta och får hål i tänderna om vi från ett års ålder lär dem att det enda rätta sättet att fira och vara glad är att äta något fett, sött och gött. Det lär de ju sig ändå med åren. Vid trettiofem vet de det garanterat. Tro mig.

Min dator har lagt av och det är därför det blir så dåligt med bilder. Tråkigt. Extra tråkigt ikväll när jag klippte lugg på Signe. Det hade varit kul att visa hur söt hon blev, men det får bli en annan gång.

Ni som följer flera bloggar om barn som krånglar (eller har krånglat) med maten, vet att vi morsor skriver om utgifter nästan lika ofta som inkomster. Ja, alltså… Om bajs helt enkelt. Eller avsaknade av det kanske snarare. Det verkar vara mer regel än undantag att de här små liven har lite problem med att hålla magen igång och det får väldigt jobbiga konsekvenser. Vissa barn kräks när de inte gjort tvåan på länge och alla får nedsatt aptit.

Signe hade en sådan period för någon vecka sedan. Hon åt väldigt dåligt och vi märkte att hon gick runt och klämde lite nu och då utan att det kom något. Som tur är gillar hon katrinplommonpuré väldigt mycket och efter några burkar av detta mirakelmedel kom magen igång igen. Ett par dagar senare kom även aptiten tillbaka med full kraft och de senaste dagarna har hon ätit som det ätarproffs hon faktiskt är nu för tiden.

Alla historier om bajs och aptit har fått mig att omvärdera uttrycket ”lite skit rensar magen”. Det handlar inte alls om hur en aning smuts i maten kan rensa magen på annat onödigt. Det handlar helt enkelt om att lite skit rensar magen - skiter man lite så blir magen mindre full av skit och man får mer plats för mat.

Ibland är saker och ting faktiskt inte krångligare än de låter.

Ps. Tack igen för fina kommentarer och höga betyg på www.mammabloggar.se. Jag blir så glad. Verkligen. Ds.

Jag går in på www.mammabloggar.se och ser att de uppenbarligen börjat godkänna kommentarer om min blogg. Jag läser och får en klump i halsen, tårar i ögonen och svindel i hjärtat.

Tack.

Ni är underbara.

Signe älskar gröna bönor. Långa, smala bönor vid namn haricots verts. Hon äter dem med smör och kallar dem ”björnor”. Hon kan springa fram till frysen, slita och dra i handtaget och bönfalla mig (he he) att ta fram björnorna. I väntan på att de ska bli klara kan hon gå runt och suga på en djupfryst liten bönpinne och den rågade tallrik hon sedan serveras slukar hon i ett nafs.

Det är väl egentligen inget märkvärdigt att barn har sina matfavoriter, vare sig det är oliver, fetaost, pannkakor eller snabbmakaroner. Men just för oss, just när det gäller Signe, är det faktiskt lite märkvärdigt. Känslan av att hon aldrig någonsin skulle äta själv ligger fortfarande så nära i minnet att just matglädjen ofta känns som den enda sanna glädjen.

Igår var jag ensam med barnen på kvällen. Jag hade mest planerat att äta illaluktande ostar och dyrt, segt, franskt surdegsbröd hela kvällen och låta barnen festa loss på makaroner och ostbågar. Men så fick jag lite energi och svängde ihop både potatismos, lax, kålsallad och björnor. Just björnorna blev klara först och Signe satte sig nöjt på sin stol, dränkte dem i flytande smör och började äta. Hon åt och åt och när väl jag och Alvin kom med vårt mos och vår lax fanns det nästan inget grönt kvar. Alvin gillar också bönor och skyndade sig att ta ett gäng innan det blev fullständigt tabberas.

Då… Då började det.

Signe gav upp ett tjut som skar genom luften. Hon hade ingen lust att dela med sig av sina björnor. Ingen lust alls. Hon skrek och grät med stor dramatisk övertygelse. Stora krokodiltårar trillade ner för hennes kinder och hon sträckte händerna efter baljväxterna, som om de vore systrar på väg att deporteras till arbetsläger i Sibirien.

Då började Alvin också gråta. Han ville också ha bönor och tyckte att det hela var mycket orättvist. Båda barnen satt alltså och grät över grönsaker och jag såg ingen annan utväg än att försöka ge mig in och medla.

Jag försökte vädja till Alvin och förklara att Signe inte år någon lax och då kunde hon väl få bönorna istället. Ingen framgång i förhandlingen.

Jag föreslog att Alvin som kompensation kunde få saft istället för vatten och så fick Signe inte det, utan fick nöja sig med sitt vatten. Och bönorna då. (För om det är lika orättvist för båda så blir det väl rättvist. Eller?) Inget gehör.

Jag sa att vi kanske kunde koka broccoli istället och såg en liten ljusning i mitt diplomatiska arbete. Alvin följde med mig till frysen och vi dök djupt ner i grönsakslådan. Tomt. Ingen broccoli, ingen blomkål, inga ärtor. Ingenting. Det enda jag hittade i grönsaksväg, typ, var hallon och efter tuffa överläggningar gick sonen med på att avstå från bönorna om han fick dem istället.

Så, till slut kunde vi sätta oss och äta vårt mos och vår lax. Jag festade loss på kålsalladen, Alvin hade hallon i saftglaset och efter en stund gick Signe faktiskt med på att dela med sig av björnorna till honom. Han fick två stycken som hon själv hade delat och ratat. Resten åt hon upp helt på egen hand och jag kunde inte låta bli att återigen le över hur absurt livet med små barn ibland kan te sig. Omöjligt att förutse, skitjobbigt och helt underbart. Allt på en gång.