Linas liv i limbo

Alla inlägg under mars 2013

Av Lina - 16 mars 2013 23:07

Det där med helg utan planer är ju härligt. Har jag hört. Att bara ta dagen som den kommer, relaxa och fånga stunden. Ge sig hän åt infall och upptåg i takt med att de dyker upp. Inga krav. Inga tider att passa. Bara vara.


Men ärligt. Hur ofta blir det så? Hur många upptåg blir det? Hur många stunder fångar man?


Min erfarenhet är istället att en helg utan planer helt enkelt blir en helg utan särskilt mycket innehåll. Man är. Varken mer eller mindre. Och det, mina vänner är jag väldigt, väldigt dålig på.


Ja, fy vad jag är dålig på det. Det kliar i mig när jag inte har något att se fram emot på helgen. Helst vill jag ha varje stund planerad och då allra helst tillsammans med andra människor. Jag vill träffa vänner och familj, äta gott, skratta gott, må gott. (Tyvärr måste man ju städa en del på helgen också, men det är en parentes.)


Men så sitter man här en lördagkväll helt utan planer, äter glass och upptäcker plötsligt att man visst tittar på "Fångarna på fortet", blir lätt illamående och byter kanal. Man slösurfar på Facebook, ser bilder på vackra människor på väg ut på fest och tänker "Det var väl det jag visste! Alla andra har storslagna planer för helgen. Fester och kalas, galna upptåg och kulturella upplevelser. Det är bara vi som sitter här och flyter ut i TV-soffan som två losers."


Fast lyser det inte ett misstänkt blåaktigt sken inne hos ena grannen nu när jag tittar efter? Och stod inte båda bilarna hemma hos familjen bredvid? Kanske är vi inte så ensamma om vår ensamhet som vi tror. Kanske är helger utan planer nödvändiga för att man ska få ihop vardagen och orken, och då speciellt för småbarnsfamiljer.


Eller så är alla andra ute på fest och vi är inte bjudna.

Av Lina - 16 mars 2013 10:36

Signe äter tandskalat äpple.

Är det någon mer än jag som någon gång känt sig som en apa när hen skrapat skalet av ett äpple med tänderna och samtidigt tuggat frenetiskt, medan avkomman ylat efter frukt?

Av Lina - 14 mars 2013 22:35

Nyss hemkommen från galej med jobbet. Supertrött men glad. Idag fick jag veta att jag kommer att få blogga på arbetstid framöver. Jag har ju provat det vid ett tillfälle, under en dag. Nu kommer jag att få fortsätta berätta om mitt jobb internt i bloggformat under flera månader framöver.

Helt overkligt. Det ska bli så roligt. Så otroligt roligt.

Ibland måste man tacka ja till lite tokiga saker helt enkelt. Det kan leda till oväntat roliga saker framöver.

På tal om roliga saker förresten så måste jag bara berätta att jag går in och läser era kommentarer om bloggen på www.mammabloggar.se nästan varje dag. För att det gör mig så glad. För att det gör mig så stolt. För att det gör mig så tacksam. Tänk om alla hade en sida full med positiva omdömen att gå in och läsa när dagen känns tung eller självförtroendet sviktar. Det vore fint det.

Av Lina - 12 mars 2013 20:26

I dagarna skickas extra många gröna kuvert ut från Försäkringskassan. Kuvert med påminnelser till alla som har föräldrapenningdagar kvar att ta ut för sina barn. När vi fick våra kuvert igår började jag skriva ett långt inlägg om hur vi valt att fördela vår föräldraledighet, varför vi gjort som vi gjort, hur vi tänkt, att alla naturligtvis gör som de själva vill men att jag ändå ser fördelar med bla bla bla...

Det hela blev så lång, så invecklat och så mesigt att jag själv tappade intresset. Jag väljer därför att helt utan omsvep skriva så här istället:

Jag och Fredric har delat hyfsat lika på föräldraledigheten. Jag har tagit ut flest dagar för Alvin och Fredric har tagit ut flest dagar för Signe. Att vi delat på dagarna betyder för mig att vi delat på glädjen, men också på bördan. Djupare kalkyl än så har vi inte behövt göra.

Jag vet att de som väljer att vika de flesta föräldrapenningdagarna till mamman gör det för att de anser att det är det bästa för barnet, för familjen. Jag förstår det. Vad jag däremot inte förstår är hur de räknat för att komma fram till det.

Av Lina - 11 mars 2013 19:25

 

Just när göbbarna lastat klart kom en märklig farkost, med propeller både fram och bak, flygande över grustaget. Kålle flinade där han satt bakom spakarna och ropade till Osborn i lastbilen: "Dö, de där måste la vara ett REA-plan."

Av Lina - 10 mars 2013 20:59

Dagens bild från mitt Instagram. (@linasdagar)

 


Varför inte ta en mysig promenad tillsammans hela familjen?

Och vem sa förresten att män saknar simultankapacitet?  















Av Lina - 10 mars 2013 19:39

Idag har jag sjungit. Idag mår jag bra.


Jag har nog berättat tidigare att jag sjungit en massa i mitt liv. I mitt barnfria liv vill säga. Eller, när det bara var Alvin som var på tapeten fick jag nog till det ibland, men sedan Signe gjorde entré duggar det inte precis tätt med sångtillfällen. Och jag saknar det så att det gör ont. Ibland, när jag är på mitt mest dramatiska humör, känns det som om en del av mig amputerats.


Jag har sjungit och musicerat i olika mer eller mindre organiserade sammanhang sedan jag var i runda slängar nio år tror jag. I körer, grupper och ensembler, i kvintetter, kvartetter, duetter och solo. Att sjunga ensam är kul, det är en utmaning, men roligast av allt är att sjunga tillsammans med andra. De sägs ju att Sverige har flest körer i världen, om man räknar per capita och jag lovar dig, har du väl börjat sjunga i en bra kör är det svårt att sluta.


Det ligger något mänskligt grundläggande i att skapa musik tillsammans. Det är svårt att förklara det för den som inte varit där. Kanske kan man känna samma känsla när man tränar fotboll tillsammans i ett riktigt samspelt lag, vad vet jag?


Ja, nu ska jag inte brodera ut mera i körsångens lov, det var inte därför jag började skriva. Det jag ville med det var mer att få ställa frågan: Hur gör man för att få till det? Och då menar jag inte det där uppenbara som småbarnsföräldrar har svårt att få till – frysavfrostningen, utan det där med att göra något för egen del. ”Egentid”, eller vad kallas det? Att odla ett intresse utanför jobb och familj. En hobby. (Förövrigt kanske världens roligaste ord.)


Ibland när folk ska boka saker med mig på min ”fritid” kan jag säga ”Jag kan när som helst. Vardagkväll eller helg spelar ingen roll. Jag har inget liv så säg en tid bara.” För jag gör ju inte mycket annat än jobbar och är hemma med familjen, men att säga att jag inte har något liv är kanske lite magstarkt. Det är ju mitt liv. Jag arbetar heltid och tar hand om två barn, ett hushåll, ett hus, en trädgård, en bil och annat jox som en blogg och så. Visserligen inte ensam, men ändå… Det tar mycket tid.


Men hur gör då andra som har samma förutsättningar som jag och ändå hinner träna flera gånger i veckan, gå på salsakurs, rida islandshäst, engagera sig i föreningslivet och sitta med i skolrådet? Ja, det kanske inte är samma människa som hinner med allt detta, men ibland känns det så.


Egentligen har jag väl redan svaret på den frågan: De bestämmer sig! Ingen av oss har ju mer än 24 timmar per dygn, 168 timmar per vecka och strax över 5000 timmar per månad. Vill man lägga några av dem på att sjunga i en kör, springa på ett band, sparka på en boll eller måla på en duk utan att barnen är med, så står det väl var och en fritt.


Men så är det ju det där med samvetet, kraven på en själv att finnas tillgänglig och vara närvarande i barnens vardag. Hur gör man för att hitta rätt där? Jag tycker ändå att jag har en rätt sund inställning till det där med moderskapet. Jag tror inte att jag är solen i mina barns liv, mittpunkten kring vilken hela deras väsen cirkulerar. Jag tror tvärtom att barn mår bra av att ha föräldrar med en egen identitet, utöver föräldraskapet.


Men varför är det då så svårt att bestämma att jag en dag i veckan inte ska träffa mina barn mer än någon timme på morgonen? För det är ju det det handlar om, om vi kokar ner det. Om jag ska engagera mig i till exempel en kör som övar en kväll per vecka så kan jag lämna barnen på dagis på morgonen, men de kommer att sova sött i sina sängar när jag kommer hem på kvällen. De kommer att ha blivit väl omhändertagna av sin pappa under kvällen och deras mamma kommer att vara glad och tillfreds efter att ha fått göra något av det hon tycker allra bäst om i livet. Så vad är problemet?


Nu kanske ni tänker att det är Fredric som begränsar mig. Att min man säger till mig att jag måste komma hem på kvällarna för att laga mat till honom och tvätta barnen bakom öronen, och det vill jag verkligen understryka att så är det INTE. Den enda som begränsar mig är mig själv och fast jag kan resonera så klokt, så klokt, som ni märker, så får jag ändå inte till det.


Jag får nog fundera vidare på det här. Eller så skiter jag i att fundera mer och bara bestämmer mig! Skaffar mig en hobby.


Hur gör ni? Vad gör ni? Får ni till det?

Av Lina - 9 mars 2013 13:36


 


Signe är glad i hatten och äter chips till frukost

dagen efter. Trevlig helg!






Skapa flashcards