Jag har ett barn som nästan har dött. Nu undrar jag en sak som kanske bara du som har samma erfarenhet kan svara på.

När slutar man oroa sig lite extra för det där barnet? När slutar man med den extra omtanken, den extra hänsynen, det extra tålamodet? När slutar man känna att Det Värsta nog lurar bakom hörnet ändå? Att det bara är tillfälligheter som gjort att vi klarat oss hittills, att det nog är kört ändå, bara det att vi inte fattat det än?

Och när slutar andra att påminna om hur illa ställt det var en gång? Säga "Tänk ändå att det gick så bra. Det trodde man väl aldrig när hon bara var en knytnäve stor."?

Nu har det snart gått tre år sedan jag låg och tänkte att jag nog ville att vi skulle ha en riktigt begravning ändå, med en liten, liten kista och en liten, liten grav. Det blev ingen begravning, men den där graven står fortfarande öppen och orörd i mitt inre. Ibland är den min egen. Ibland Signes. Alvins. Fredrics.

Och nu undrar jag när. När? När är det dags att säga "Graven är tom. Här finns bara liv!" och skotta igen?

 

Maria

17 mars 2013 22:24

Jag vet inget om hur det är att förbereda sig för ett barns död. Men kanske är det samma sår som med annat i livet. Man skottar inte igen några gravar, en med tiden blir de mindre vidöppna. För arje gång er unge äter o växer, blir magsjuk, och frisk igen, tar nya steg i sin utveckling, så blir livet mer framträdande och döden mindre. Till sist, hoppas jag har man "bara" ett ärr kvar.

 

malin

18 mars 2013 15:53

TACK för att du sätter mina tankar på pränt. Jag undrar detsamma... Stor kram!

Lina

18 mars 2013 15:58

Kram du med.

 

Komiken

20 mars 2013 12:01

Jag önskar att jag hade ett bra svar. Men det har jag inte. Att förtränga, förneka och isolera känslor är i alla fall inte knepet för att gå vidare.
Kram!

 

jessica

22 mars 2013 14:39

Jag klarar knappt att läsa det här inlägget. Jag satt där på neo och tänkte på hur gravstenen skulle se ut och tänkte om hon skulle få ligga hos min mormor och morfar eller om det skulle kännas hemskt att det är så långt att åka dit hemifrån oss.

Fy fan. Jag vill aldrig behöva tänka så igen. Aldrig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...