Jag har ett barn som nästan har dött. Nu undrar jag en sak som kanske bara du som har samma erfarenhet kan svara på.

När slutar man oroa sig lite extra för det där barnet? När slutar man med den extra omtanken, den extra hänsynen, det extra tålamodet? När slutar man känna att Det Värsta nog lurar bakom hörnet ändå? Att det bara är tillfälligheter som gjort att vi klarat oss hittills, att det nog är kört ändå, bara det att vi inte fattat det än?

Och när slutar andra att påminna om hur illa ställt det var en gång? Säga "Tänk ändå att det gick så bra. Det trodde man väl aldrig när hon bara var en knytnäve stor."?

Nu har det snart gått tre år sedan jag låg och tänkte att jag nog ville att vi skulle ha en riktigt begravning ändå, med en liten, liten kista och en liten, liten grav. Det blev ingen begravning, men den där graven står fortfarande öppen och orörd i mitt inre. Ibland är den min egen. Ibland Signes. Alvins. Fredrics.

Och nu undrar jag när. När? När är det dags att säga "Graven är tom. Här finns bara liv!" och skotta igen?