Det där med helg utan planer är ju härligt. Har jag hört. Att bara ta dagen som den kommer, relaxa och fånga stunden. Ge sig hän åt infall och upptåg i takt med att de dyker upp. Inga krav. Inga tider att passa. Bara vara.

Men ärligt. Hur ofta blir det så? Hur många upptåg blir det? Hur många stunder fångar man?

Min erfarenhet är istället att en helg utan planer helt enkelt blir en helg utan särskilt mycket innehåll. Man är. Varken mer eller mindre. Och det, mina vänner är jag väldigt, väldigt dålig på.

Ja, fy vad jag är dålig på det. Det kliar i mig när jag inte har något att se fram emot på helgen. Helst vill jag ha varje stund planerad och då allra helst tillsammans med andra människor. Jag vill träffa vänner och familj, äta gott, skratta gott, må gott. (Tyvärr måste man ju städa en del på helgen också, men det är en parentes.)

Men så sitter man här en lördagkväll helt utan planer, äter glass och upptäcker plötsligt att man visst tittar på "Fångarna på fortet", blir lätt illamående och byter kanal. Man slösurfar på Facebook, ser bilder på vackra människor på väg ut på fest och tänker "Det var väl det jag visste! Alla andra har storslagna planer för helgen. Fester och kalas, galna upptåg och kulturella upplevelser. Det är bara vi som sitter här och flyter ut i TV-soffan som två losers."

Fast lyser det inte ett misstänkt blåaktigt sken inne hos ena grannen nu när jag tittar efter? Och stod inte båda bilarna hemma hos familjen bredvid? Kanske är vi inte så ensamma om vår ensamhet som vi tror. Kanske är helger utan planer nödvändiga för att man ska få ihop vardagen och orken, och då speciellt för småbarnsfamiljer.

Eller så är alla andra ute på fest och vi är inte bjudna.

Signe äter tandskalat äpple.

Är det någon mer än jag som någon gång känt sig som en apa när hen skrapat skalet av ett äpple med tänderna och samtidigt tuggat frenetiskt, medan avkomman ylat efter frukt?