Idag har jag sjungit. Idag mår jag bra.

Jag har nog berättat tidigare att jag sjungit en massa i mitt liv. I mitt barnfria liv vill säga. Eller, när det bara var Alvin som var på tapeten fick jag nog till det ibland, men sedan Signe gjorde entré duggar det inte precis tätt med sångtillfällen. Och jag saknar det så att det gör ont. Ibland, när jag är på mitt mest dramatiska humör, känns det som om en del av mig amputerats.

Jag har sjungit och musicerat i olika mer eller mindre organiserade sammanhang sedan jag var i runda slängar nio år tror jag. I körer, grupper och ensembler, i kvintetter, kvartetter, duetter och solo. Att sjunga ensam är kul, det är en utmaning, men roligast av allt är att sjunga tillsammans med andra. De sägs ju att Sverige har flest körer i världen, om man räknar per capita och jag lovar dig, har du väl börjat sjunga i en bra kör är det svårt att sluta.

Det ligger något mänskligt grundläggande i att skapa musik tillsammans. Det är svårt att förklara det för den som inte varit där. Kanske kan man känna samma känsla när man tränar fotboll tillsammans i ett riktigt samspelt lag, vad vet jag?

Ja, nu ska jag inte brodera ut mera i körsångens lov, det var inte därför jag började skriva. Det jag ville med det var mer att få ställa frågan: Hur gör man för att få till det? Och då menar jag inte det där uppenbara som småbarnsföräldrar har svårt att få till – frysavfrostningen, utan det där med att göra något för egen del. ”Egentid”, eller vad kallas det? Att odla ett intresse utanför jobb och familj. En hobby. (Förövrigt kanske världens roligaste ord.)

Ibland när folk ska boka saker med mig på min ”fritid” kan jag säga ”Jag kan när som helst. Vardagkväll eller helg spelar ingen roll. Jag har inget liv så säg en tid bara.” För jag gör ju inte mycket annat än jobbar och är hemma med familjen, men att säga att jag inte har något liv är kanske lite magstarkt. Det är ju mitt liv. Jag arbetar heltid och tar hand om två barn, ett hushåll, ett hus, en trädgård, en bil och annat jox som en blogg och så. Visserligen inte ensam, men ändå… Det tar mycket tid.

Men hur gör då andra som har samma förutsättningar som jag och ändå hinner träna flera gånger i veckan, gå på salsakurs, rida islandshäst, engagera sig i föreningslivet och sitta med i skolrådet? Ja, det kanske inte är samma människa som hinner med allt detta, men ibland känns det så.

Egentligen har jag väl redan svaret på den frågan: De bestämmer sig! Ingen av oss har ju mer än 24 timmar per dygn, 168 timmar per vecka och strax över 5000 timmar per månad. Vill man lägga några av dem på att sjunga i en kör, springa på ett band, sparka på en boll eller måla på en duk utan att barnen är med, så står det väl var och en fritt.

Men så är det ju det där med samvetet, kraven på en själv att finnas tillgänglig och vara närvarande i barnens vardag. Hur gör man för att hitta rätt där? Jag tycker ändå att jag har en rätt sund inställning till det där med moderskapet. Jag tror inte att jag är solen i mina barns liv, mittpunkten kring vilken hela deras väsen cirkulerar. Jag tror tvärtom att barn mår bra av att ha föräldrar med en egen identitet, utöver föräldraskapet.

Men varför är det då så svårt att bestämma att jag en dag i veckan inte ska träffa mina barn mer än någon timme på morgonen? För det är ju det det handlar om, om vi kokar ner det. Om jag ska engagera mig i till exempel en kör som övar en kväll per vecka så kan jag lämna barnen på dagis på morgonen, men de kommer att sova sött i sina sängar när jag kommer hem på kvällen. De kommer att ha blivit väl omhändertagna av sin pappa under kvällen och deras mamma kommer att vara glad och tillfreds efter att ha fått göra något av det hon tycker allra bäst om i livet. Så vad är problemet?

Nu kanske ni tänker att det är Fredric som begränsar mig. Att min man säger till mig att jag måste komma hem på kvällarna för att laga mat till honom och tvätta barnen bakom öronen, och det vill jag verkligen understryka att så är det INTE. Den enda som begränsar mig är mig själv och fast jag kan resonera så klokt, så klokt, som ni märker, så får jag ändå inte till det.

Jag får nog fundera vidare på det här. Eller så skiter jag i att fundera mer och bara bestämmer mig! Skaffar mig en hobby.

Hur gör ni? Vad gör ni? Får ni till det?

 

Anna

10 mars 2013 21:42

Jag sjunger i kör en gång i veckan men jag jobbar lite kortare dagar och hinner ändå hämta och äta snabb middag hemma innan jag åker så jag har inget dåligt samvete alls! Jag och min man har varsin dag i veckan då vi är i väg. Ganska skönt att ha det planerat, både vi och våra barn vet att det är så, inget snack. Om du väl tillåter dig att få den tiden kommer det säkert ge mycket igen för ditt mående och din ork. Testa vetja, det är ju bara att ångra sig i värsta fall!

 

Gunilla

10 mars 2013 23:37

Du blir lycklig av att sjunga, en lycklig mamma är en bra mamma. Unna din man en kväll att mysa med barnen själv, det behöver han säkert.

 

Sofia

11 mars 2013 21:48

Om det "bara" är en hobby så blir det inte av för dygnet har ju som sagt bara 24 timmar Men när hobbyn blir en livsnödvändighet så har man inget alternativ... Ett annat tips är att skrota TV:n;)

http://benjaminimalimaten.blogspot.se/2013/03/vart

Lina

11 mars 2013 23:07

Sant.

 

annanSofia

12 mars 2013 13:24

Sjunger också i kör en gång i veckan, och har så gjort sedan barnet var drygt 3 månader gammalt. Det kändes väldigt konstigt första gången (och brösten klagade...) men nu är det en vana. Det är jätteviktigt för mig att få komma iväg och göra något som är bara för mig en gång i veckan. Min partner har också sin kväll i veckan. Ett tag hade vi samma kväll vi var borta, med mormor o morfar som barnvakter. Det var en jättebra lösning för oss då vi inte var borta från varandra så mycket då, men nu bor vi inte så det funkar längre. Mitt barn har inte något problem med att vi är borta varsin kväll utan vinkar glatt hejdå, men vi hinner också äta middag tillsammans innan jag åker. Kvällen min partner är borta har jag, efter att barnet somnat, egen hemmatid, vilket jag tycker är rätt skönt att ha ibland. Som någon ovan skrev. Börja sjunga i kör om det är det du vill och fungerar det inte så kan du sluta, värre konsekvenser än så borde det inte kunna få.

Lina

12 mars 2013 20:03

Tack för peppingen!

 

annanSofia

13 mars 2013 09:16

Jag får korrigera. Igår var det problematiskt att åka till kören. Efter helgens konsert var det "jag vill följa med", och stor besvikelse för att det istället var läggdags. Så kan det också gå =)

Lina

13 mars 2013 12:45

Ha ha. Men det hade väl varit väldigt tråkigt om det inte spelade någon roll alls om du var närvarande eller inte. ;-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...