Dagens bild från mitt Instagram. (@linasdagar)

Varför inte ta en mysig promenad tillsammans hela familjen?

Och vem sa förresten att män saknar simultankapacitet?  

Idag har jag sjungit. Idag mår jag bra.

Jag har nog berättat tidigare att jag sjungit en massa i mitt liv. I mitt barnfria liv vill säga. Eller, när det bara var Alvin som var på tapeten fick jag nog till det ibland, men sedan Signe gjorde entré duggar det inte precis tätt med sångtillfällen. Och jag saknar det så att det gör ont. Ibland, när jag är på mitt mest dramatiska humör, känns det som om en del av mig amputerats.

Jag har sjungit och musicerat i olika mer eller mindre organiserade sammanhang sedan jag var i runda slängar nio år tror jag. I körer, grupper och ensembler, i kvintetter, kvartetter, duetter och solo. Att sjunga ensam är kul, det är en utmaning, men roligast av allt är att sjunga tillsammans med andra. De sägs ju att Sverige har flest körer i världen, om man räknar per capita och jag lovar dig, har du väl börjat sjunga i en bra kör är det svårt att sluta.

Det ligger något mänskligt grundläggande i att skapa musik tillsammans. Det är svårt att förklara det för den som inte varit där. Kanske kan man känna samma känsla när man tränar fotboll tillsammans i ett riktigt samspelt lag, vad vet jag?

Ja, nu ska jag inte brodera ut mera i körsångens lov, det var inte därför jag började skriva. Det jag ville med det var mer att få ställa frågan: Hur gör man för att få till det? Och då menar jag inte det där uppenbara som småbarnsföräldrar har svårt att få till – frysavfrostningen, utan det där med att göra något för egen del. ”Egentid”, eller vad kallas det? Att odla ett intresse utanför jobb och familj. En hobby. (Förövrigt kanske världens roligaste ord.)

Ibland när folk ska boka saker med mig på min ”fritid” kan jag säga ”Jag kan när som helst. Vardagkväll eller helg spelar ingen roll. Jag har inget liv så säg en tid bara.” För jag gör ju inte mycket annat än jobbar och är hemma med familjen, men att säga att jag inte har något liv är kanske lite magstarkt. Det är ju mitt liv. Jag arbetar heltid och tar hand om två barn, ett hushåll, ett hus, en trädgård, en bil och annat jox som en blogg och så. Visserligen inte ensam, men ändå… Det tar mycket tid.

Men hur gör då andra som har samma förutsättningar som jag och ändå hinner träna flera gånger i veckan, gå på salsakurs, rida islandshäst, engagera sig i föreningslivet och sitta med i skolrådet? Ja, det kanske inte är samma människa som hinner med allt detta, men ibland känns det så.

Egentligen har jag väl redan svaret på den frågan: De bestämmer sig! Ingen av oss har ju mer än 24 timmar per dygn, 168 timmar per vecka och strax över 5000 timmar per månad. Vill man lägga några av dem på att sjunga i en kör, springa på ett band, sparka på en boll eller måla på en duk utan att barnen är med, så står det väl var och en fritt.

Men så är det ju det där med samvetet, kraven på en själv att finnas tillgänglig och vara närvarande i barnens vardag. Hur gör man för att hitta rätt där? Jag tycker ändå att jag har en rätt sund inställning till det där med moderskapet. Jag tror inte att jag är solen i mina barns liv, mittpunkten kring vilken hela deras väsen cirkulerar. Jag tror tvärtom att barn mår bra av att ha föräldrar med en egen identitet, utöver föräldraskapet.

Men varför är det då så svårt att bestämma att jag en dag i veckan inte ska träffa mina barn mer än någon timme på morgonen? För det är ju det det handlar om, om vi kokar ner det. Om jag ska engagera mig i till exempel en kör som övar en kväll per vecka så kan jag lämna barnen på dagis på morgonen, men de kommer att sova sött i sina sängar när jag kommer hem på kvällen. De kommer att ha blivit väl omhändertagna av sin pappa under kvällen och deras mamma kommer att vara glad och tillfreds efter att ha fått göra något av det hon tycker allra bäst om i livet. Så vad är problemet?

Nu kanske ni tänker att det är Fredric som begränsar mig. Att min man säger till mig att jag måste komma hem på kvällarna för att laga mat till honom och tvätta barnen bakom öronen, och det vill jag verkligen understryka att så är det INTE. Den enda som begränsar mig är mig själv och fast jag kan resonera så klokt, så klokt, som ni märker, så får jag ändå inte till det.

Jag får nog fundera vidare på det här. Eller så skiter jag i att fundera mer och bara bestämmer mig! Skaffar mig en hobby.

Hur gör ni? Vad gör ni? Får ni till det?