Signe älskar gröna bönor. Långa, smala bönor vid namn haricots verts. Hon äter dem med smör och kallar dem ”björnor”. Hon kan springa fram till frysen, slita och dra i handtaget och bönfalla mig (he he) att ta fram björnorna. I väntan på att de ska bli klara kan hon gå runt och suga på en djupfryst liten bönpinne och den rågade tallrik hon sedan serveras slukar hon i ett nafs.

Det är väl egentligen inget märkvärdigt att barn har sina matfavoriter, vare sig det är oliver, fetaost, pannkakor eller snabbmakaroner. Men just för oss, just när det gäller Signe, är det faktiskt lite märkvärdigt. Känslan av att hon aldrig någonsin skulle äta själv ligger fortfarande så nära i minnet att just matglädjen ofta känns som den enda sanna glädjen.

Igår var jag ensam med barnen på kvällen. Jag hade mest planerat att äta illaluktande ostar och dyrt, segt, franskt surdegsbröd hela kvällen och låta barnen festa loss på makaroner och ostbågar. Men så fick jag lite energi och svängde ihop både potatismos, lax, kålsallad och björnor. Just björnorna blev klara först och Signe satte sig nöjt på sin stol, dränkte dem i flytande smör och började äta. Hon åt och åt och när väl jag och Alvin kom med vårt mos och vår lax fanns det nästan inget grönt kvar. Alvin gillar också bönor och skyndade sig att ta ett gäng innan det blev fullständigt tabberas.

Då… Då började det.

Signe gav upp ett tjut som skar genom luften. Hon hade ingen lust att dela med sig av sina björnor. Ingen lust alls. Hon skrek och grät med stor dramatisk övertygelse. Stora krokodiltårar trillade ner för hennes kinder och hon sträckte händerna efter baljväxterna, som om de vore systrar på väg att deporteras till arbetsläger i Sibirien.

Då började Alvin också gråta. Han ville också ha bönor och tyckte att det hela var mycket orättvist. Båda barnen satt alltså och grät över grönsaker och jag såg ingen annan utväg än att försöka ge mig in och medla.

Jag försökte vädja till Alvin och förklara att Signe inte år någon lax och då kunde hon väl få bönorna istället. Ingen framgång i förhandlingen.

Jag föreslog att Alvin som kompensation kunde få saft istället för vatten och så fick Signe inte det, utan fick nöja sig med sitt vatten. Och bönorna då. (För om det är lika orättvist för båda så blir det väl rättvist. Eller?) Inget gehör.

Jag sa att vi kanske kunde koka broccoli istället och såg en liten ljusning i mitt diplomatiska arbete. Alvin följde med mig till frysen och vi dök djupt ner i grönsakslådan. Tomt. Ingen broccoli, ingen blomkål, inga ärtor. Ingenting. Det enda jag hittade i grönsaksväg, typ, var hallon och efter tuffa överläggningar gick sonen med på att avstå från bönorna om han fick dem istället.

Så, till slut kunde vi sätta oss och äta vårt mos och vår lax. Jag festade loss på kålsalladen, Alvin hade hallon i saftglaset och efter en stund gick Signe faktiskt med på att dela med sig av björnorna till honom. Han fick två stycken som hon själv hade delat och ratat. Resten åt hon upp helt på egen hand och jag kunde inte låta bli att återigen le över hur absurt livet med små barn ibland kan te sig. Omöjligt att förutse, skitjobbigt och helt underbart. Allt på en gång.