Här har ni en som bloggar professionellt numera!

I alla fall i en dag. En kort men mycket lyckad karriär, om jag får säga det själv.

Igår fick jag möjlighet att blogga på jobbet. Heeeeeeela dagen. Och på jobbet får jag ju betalt. Det måste väl betyda att jag är ett bloggproffs. Eller i alla fall att jag var det igår. Idag är jag en lekmannabloggerska igen, men det är ju inte så dåligt det heller.

Vi hade ett jättemöte på jobbet igår med 700 deltagare. (Det var därför jag var i Stockholm.) För att alla i firman som inte hade möjlighet att vara med på mötet ändå skulle kunna få ta del av dagens innehåll var vi två kollegor som bloggade. Realtidsrapportering från ett chefsmöte. Hur snitsigt kan det bli?

Inte snitsigt alls, tänkte jag och tänkte först tacka nej. En av våra informationsansvariga ringde mig när jag satt i ett möte, ställde frågan, gjorde mig jätteförvånad och fick till svar att jag skulle fundera och höra av mig. Jag funderade, kollade runt lite i liknande rapporteringar från tidigare möten och kände ”Nej, det där är inte jag. Jag kommer inte att klara av att vara så där korrekt och fyrkantig hela dagen. Jag kommer att halka in i att vara mig själv och göra bort mig. Det är bäst att jag avstår.”

Jag ringde upp den som ställt frågan, sa vem jag var och fick ett sådant där lite utdraget ”Heeeeej” i örat som i sin ton säger: ”Jag kommer inte alls på vem du är just nu, jag fattar att jag borde veta vem det är som pratar med mig, men just nu finns det ingen pollett som trillar ner, men om jag bara drar ut på mitt hej tillräckligt länge så kommer jag nog på det.”

- Det var ju vi som talades vid tidigare om det där med att blogga från mötet på onsdag, sa jag.

- Ja! sa den jag pratade med lättat. Han hade äntligen kopplat vem personen på andra sidan luren var och sa entusiastiskt: Kul att du ställer upp!

- Eeeehhh…  Ja ha.

Så blev jag proffsbloggerska för en dag.

Hur gick det då? Håll i er nu, för här kommer en stor portion skryt: Det gick skitbra! Jag var mig själv and people loved it! I alla fall de som sagt något till mig, de andra sitter väl och bildar en hatgrupp på Facebook, as we speak. Oavsett så kände jag mig grymt uppskattad på jobbet idag. Så kan det bli när man är sig själv, rund och inte så himla korrekt.

Utan att tala om exakt var jag jobbar, jag vill verkligen hålla isär jobb och blogg i vanliga fall, så kan jag säga att jag jobbar statligt, på en myndighet. Jag gillar mitt jobb jättemycket och är stolt över att jobba för er, alla skattebetalare. (Fiolmusik i bakgrunden… Ja, det låter nördigt, men det är sant! Vad vore vårt land utan myndigheter? Hur skulle vårt samhälle se ut utan ordning och reda och folk som förvaltade alla de pengar som betalats in till vår välfärd? Fundera på det du…)

Med det som bakgrund så får ni här ett litet smakprov från när jag gjorde allt annat än höll isär jobb och blogg:

”Modeblogg

De flesta bloggar har ju inslag av mode och flärd och jag tänkte inte vara sämre jag.

Trenden inom myndighetens chefskollektiv synes mig aningen färglös. Om man ser till den samlade skarans yttre så skulle man faktiskt lätt kunna tro att det är Det Stora Dysterkvistmötet man hamnat på. Här är det svart som gäller. Och så grått. Och blått. Vi har några modiga som sticker ut, som till exempel min bloggkollega i vackert orange tröja, men i övrigt är det rätt så murrigt.

Själv är jag gråblå som en ruggig dag Göteborgsregn, men har ändå sol i magen, som min chef brukar säga. Och det är väl något jag har gemensamt med de flesta här. Det synes grått men höres a lot kan man säga. Ljudnivån i pauserna är i det närmaste öronbedövande och de allra flesta ser ut att ha en väldigt rolig dag på jobbet.

Och skam vore väl annat! Jag menar, vi kör ju inte efter Tillväxtverkets standard precis, men arbetsgivaren (skattebetalarna) bjuder ändå på både god mat och möjlighet att vidga sina vyer på mer än ett sätt. Då finns väl all anledning att se glad ut, trots att man klätt sig i svart.”