Jag skrattade just så att jag fick ont i magen, fick kippa efter luft och torka tårar. Detta i sällskap med åtta kollegor och chefer som jag inte känner särskilt väl. Oväntat roligt med andra ord. Nio damer och herrar i åldrarna 34-64 år som sitter på en italiensk restaurang i Stockholm och skrattar som fjortonåringar... Det är fina grejer det.

(Jag drack bara vatten, tackar som frågar...)

Imorgon blir det konferens här hela dagen och jag kommer inte hem förrän framåt natten imorgon. Jag berättade detta för min fina lilla mormor idag varpå hon hade en lång utläggning om hur fantastikt det är att Fredric kan vara hemma och ordna allt när jag är borta, att jag kan åka iväg över natten och lita på att han tar hand om barn och hem...

Även om vi inte nått så långt som vi vill komma i arbetet mot ett jämställt samhälle så har vi ändå kommit en bit på väg på två generationer, eller hur.