Asså, nu ursäktar jag mig i förskott för här kommer ett inlägg fullt av diss mot bloggande medsystrar. Förlåt.

Jag har surfat runt en del för att om möjligt hitta fler kuliga bloggar att följa. Jag ramlade ju på den här godingen för ett tag sedan och blev lite taggad att leta efter fler. Jag läser inte så många bloggar, men de jag följer troget berikar min vardag. Det finns uppenbarligen många talangfulla kvinnor där ute i bloggosfären och jag har bara hittat några få av dem.

Vad jag däremot hittat många av är bloggar som ger mig hjärnblödning. Jag menar, hur tråkig får man bli och ändå ha läsare? Det undrar jag.

”Hej bloggen idag har jag på mig dom här kläderna *foto* och dom har jag köpt i den här affären *länk* och i håret *foto* har jag det här vaxet *foto* och det kostade så här mycket och mitt barn har nya skor *foto* och idag är jag förkyld och då känner jag mig lite hängig *foto* och imorgon ska jag besiktiga bilen och till middag åt jag spagetti *foto* och här är receptet *länk* och nu ska vi äntligen tapetsera om i hallen *foto* och kolla på tapeten vi valt *foto* och mina nya handdukar är bara så fina *foto* och igår var jag ute och sprang och då använde jag den här appen *länk* och jag hittade en superfin klänning *foto* på rea *länk* när jag nätshoppade i förrgår och den ska jag ha på mig på en fest nästa helg och nu ska jag baka kokosbollar *foto*. Hej då. *foto*”

Jag fattat att man inte somnar själv när man bloggar om allt det här. Man måste trots allt formulera sig, trycka på tangenter, fota och lägga upp bilder. Men alla de som läser… Hur står de ut!? Och varför återvänder de?! Det fattar jag däremot inte. Kanske brister någon form av tråkighetsaneurysm i pannloben på dem under läsningen så att de för evigt blir dömda till att sitta framför skärmen i ett vegetativt tillstånd och bara trycka ”uppdatera”, ”uppdatera”, ”uppdatera” i evighet.

Så slår det mig ”Tänk om jag också ger människor tristesshjärnblödningar!” Om jag gör det så säg till. Om du befinner dig i ett hjälplöst tillstånd där framför skärmen så kan du väl försöka signalera till en anhörig genom en ögonblinkning eller så, så att de kan meddela mig att det är dags att lägga ner.