I sluttampen av vår kontakt med sjukhuset i Göteborg, efter att vi tagit oss igenom sondavvänjningen och Signe var knappfri, sa sköterskan något jag tänker på ibland. Vi pratade om den process vi gått igenom och hon sa något i stil med att ”Ni har ju varit så säkra och bestämda hela tiden på vad ni har velat. Det har ju inte funnits någon tvekan hos er.”

Jag mumlade förmodligen något lamt till svar men jag minns att jag tänkte att ”Hon har verkligen inte fattat någonting.” Fattade hon inte att vi hade tvingats ta på oss den där självsäkra masken inför dem för att inte brytas sönder av deras misstro mot oss? Fattade hon inte att vi hade haft stunder, dagar, veckor när vi inte kunde tänka annat än att vi kanske gjorde fel, att allt det här med sondavvänjningen var ett misstag? Fattade hon inte hur rädda vi varit, hur osäkra vi känt oss, hur kompakt mörkret stundom slutit sig kring oss?

Vi hade aktivt valt att inte mata vårt barn som inte kunde äta själv. Vilken frisk förälder känner sig säker och bestämd i det läget? Det undrar jag…

Allt detta kom över mig igen när jag läste Tinas ord på hennes blogg Munderbar, en fantastisk blogg där hon berättar om livet med dottern Matilda som har diagnosen autism. I hennes senaste inlägg skickar hon en tanke till alla dem som kämpar för sina barn.

”Våga

Modiga ord
Stora

Jag hör dem komma ut ur min mun

Inuti är jag som våris
Genomskinlig
Skör
Redo att brista

När jag var liten brukade min mamma säga att mod, det är inte att göra det man vet att man borde göra utan att vara rädd, det är att göra det man vet är riktigt trots att man är rädd.”