Så var en fullmatad festhelg till ända. Även om jag lät lite gnällig igår över att barnkalaset tog musten ur mig så måste jag understryka att jag älskar att ordna kalas. Jag älskar att planera och fixa, baka, laga mat, duka och pynta. Det enda jag inte gillar är att städa, men det är så klart väldigt härligt när det väl är gjort.

Nog om kalas nu, vi fokuserar på något viktigare istället – vikten. Inte min då, den borde rimligen ha gått upp under helgen eftersom jag har en hyfsat normal ämnesomsättning, utan Signes.

Jag var på BVC med henne i fredags för en tvåochetthalvtårskontroll. Vi missade ju tiden före jul och när vi erbjöds en ny tid på Alvins födelsedag tänkte jag att det var en jättebra idé. Jag skulle ändå vara ledig och en sväng ner till samhället skulle det nog bli hur som helst, för att köpa tårtingredienser eller så… Men, ju närmare vi kom den aktuella tiden, desto mer uppenbart blev det att det inte var någon bra idé. Inte någon bra idé alls.

I de perioder då Signe äter bra är jag en cool katt nu för tiden. Då tänker jag att vi är helt ute på andra sidan, att vikt och längd på vårt yngsta barn inte är något som påverkar vår vardag längre.

I de perioder hon äter sämre är jag inte riktigt lika cool, men jag kan ändå hålla mig i skinnet. Vi har gått igenom tillräckligt många upp- och nedgångar nu för att jag ska veta att det vänder så småningom. Även om det så klart är jobbigt och stressande att hon inte äter så mycket som jag skulle önska, så kan jag hålla ångesten hyfsat i schack.

Signe åt dåligt under julen när hon var krasslig. Sedan kom hon igång igen efter nyår och alla var glada, till några veckor senare när hon fick feber och på nytt tappade matlusten. Och så var det dags för kontroll på BVC. Koll och kontroll och ångesten slår ut i full blom. ”Tänk om hon inte har gått upp i vikt sedan sist. Tänk om hon har gått ner! Är hon inte väldigt liten? Väldigt, väldigt liten är hon allt. Vad säger sköterskan om vikten gått ner?”

Och då ska ni veta allt våra BVC-sköterskor ALDRIG haft något negativt att säga om Signes vikt. De har aldrig sagt ett ord om den, mer än att den ser bra ut. Det är alltså inte BVC i sig som ger mig andnöd, utan tanken på att bli kontrollerad. Det är en gammal sjukhusskada, inte tu tal om annat, och inget den stackars BVC-sköterskan kan veta om när hon skickar ut sin inbjudan med ett trevligt ”Välkommen” som rubrik. Hon har ingen aning om vilka känslor som kommer i svang hos mig, eller hade, kanske jag ska säga, för nu vet hon.

När Alvins födelsedag väl kom och första delen av den mest handlade om att vänta på Kontrollen var jag uppskruvad och lynnig. Jag hade extremt dåligt tålamod och hade förmodligen mått bra av att gå rakt ut i skogen och vråla allt vad jag orkade till en tall. Istället gick jag runt och bet mig i tungan och försökte vara snäll mot mina barn samtidigt som jag trugade med vatten och mat och choklad till Signe. Allt för att blidka vågen som väntade.

Klockan två var det dags och när vi kom in till sköterskan tog det ungefär två minuter innan både jag och Alvin fick lättat våra hjärtan på det som de var mest uppfyllda av.

Alvin: ”Förut var jag fem år, men nu är jag sex. Men till och med när jag var fem var jag snabbare än en sexåring.”

Jag: ”Jag önskar att jag inte hade sagt ja till en tid på Alvins födelsedag. Jag tycker att detta är jättejobbigt. Jag är så orolig att vikten inte ska vara tillräcklig.”

Så fick jag försöka förklara hur jag kände och sköterskan hon fattade och fattade inte på en gång. Hon vet hur vi har haft det, men hon såg också att Signe var pigg och frisk och normalt utvecklad på alla sätt och vis. Det är hennes fokus. Vikt och längd är bara en liten del av helheten och ingenting att oroa sig för så.

Lättare sagt än gjort…

Men Signe hon målade och pekade, muade och sa kossa åt kossan, jamade och sa katt åt katten, pekade på den bil som var minst och på dockans näsa, hon hoppade jämfota fram på golvet och brydde sig föga om sin storlek. Hon skuttade glatt upp på vågen vars siffror genast började rulla upp och ner, hit och dit tills de slutligen stannade på 10,7 kilo. 700 gram upp på tre och en halv månad. Klart godkänt och vi klättrar sakta men säkert upp mot en högre kanal bland tillväxtkurvorna.

Mitt hopsnörda inre började långsamt lösas upp. Nu var det bara längden kvar och den kände jag ingen oro för. Det är ju lätt att se när byxor flaggar och jag började så sent som för en vecka sedan växla upp från storlek 86 till 92 i Signes garderob.

Alvin fick först visa hur det skulle gå till, stå med hälarna mot väggen och sträcka på sin 122 centimeter långa kropp. Sedan var det Signes tur. Hälarna mot väggen och måttbandet rullades ner och ner och ner till 84 centimeter. Va!? ”Nej det måste vara fel. Vi kan väl ta det på skötbordet istället.” Och det gjorde vi. Till ljudet av Signes högljudda protester fick vi sträckt fram fyra millimeter till och jag fattade ingenting. Hur kan hon nästintill ha stått still på längden? Jag som var så säker på att hon stuckit iväg rejält uppåt.

Så snördes det samman där inne i mitt inre igen. Kurvorna skrevs ut för att kunna skickas till vår läkare på sjukhuset i Trollhättan. Vi ska träffas till våren och inför det ville han ha lite koll på hur Signe ligger till. Vi ska bland annat prata om tillväxthormoner, något jag tidigare varit ganska så säker på att Signe skulle slippa. Nu vet jag inte längre. Två och ett halvt år gammal och inte ens 85 centimeter lång. Det är inte mycket att komma med…

Ja, vad blir då summan av det hela? Vad visade kontrollen?

1. Att Signe är förhållandevis normal efter att ha fötts tre månader för tidigt.

2. Att jag är förhållandevis onormal efter att ha fött tre månader för tidigt. Fortfarande.