Här var det febrigt och gnälligt och ynkligt värre. Igår kväll, efter dansen, stack temperaturen iväg och i natt har jag sovit bredvid en kamin. En väldigt söt liten kamin, men ändå... Jag som gillar 18 grader i sovrummet...

Idag har vi inte gjort många knop. Alvin var som tur var bortbjuden på barnkalas hos en dagiskompis, med efterfest hos sin kusin så vi hade ingen ytterligare att underhålla. Det räckte med en unge idag. Tro mig.  

Vi har tittat på TV, spelat på padda, snutit näsa, klappat kind, pratat med nalle, trugat med vatten, tvingat med febernedsättande och läst om Ingrid.

Ingrid är Signes absoluta favorit och de är till råga på allt bildlika, de båda töserna, med rött lockigt hår och stooora ögon. Just idag läste vi passande nog om Ingrid och Bassiluskan, hon som gör att barn blir sjuka med öronont och hosta. När jag kom till det här uppslaget i boken var jag tvungen att stanna upp en stund...

"Bassiluskan busar. Nu får Ingrid feber. Hon vill inte äta. Orkar inte leka."

Ingrid är en liten frisk unge. En unge som på ett fullt friskt sätt väljer att inte äta när hon är sjuk. Det är inget konstigt. Ingen förälder till ett friskt barn reagerar när de läser om att Ingrid inte vill äta, de läser istället för sina barn med igenkänning i rösten och vet så väl, så väl hur det är med hängiga ungar utan aptit. 

Sedan finns det de där andra föräldrarna, föräldrarna som får ont i magen när de känner att barnet har feber. Inte för att de är rädda för förhöjda temperaturer, utan för att de är så fruktansvärt rädda för att barnet inte ska äta. Så fruktansvärt, fruktansvärt rädda.

Har barnet då knapp på magen är det så lätt att ta befälet över naturen och mata på lite i den. Bara lite, lite, för säkerhets skull. Man kan ju inte gå en hel dag utan mat. Eller? 

Har barnet inte knapp på magen är det så lätt, så lätt att truga lite för mycket, erbjuda mat och dryck lite för ofta. Dricka och äta, äta och dricka, det bör man, varje dag, annars dör man. Eller?

Jag och Fredric mår fortfarande inte helt bra när Signe inte vill äta. Trots att hon varit ätande i över ett och ett halvt år hopar sig ångesten som ett moln i vårt hem när aptiten försvinner. Molnet har över tid blivit mindre och mindre för varje gång Signe blivit sjuk eller av annan anledning blivit matointresserad. Från att ha varit ett massivt, nästan ogenomträngligt smogmoln som sugit upp allt syre i vårt hem är det idag mer av ett hastigt illaluktande pruttos. Det går att vifta bort. 

Men idag känner jag extra för alla er som nu i förkylningstider går runt i det där smogmolnet alldeles för ofta. Åh vad jag önskar att ni ska få komma ut i den friska luften där sjuka barn som inte vill äta är fullt friska.